Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

wildfell-hallSista filmen ut i Brontë-temat! Trodde vi…

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg var det inte helt lätt att hitta filmatiseringar av Anne Brontës verk. Ja, det var faktiskt omöjligt. Vi fick helt enkelt byta medium och kolla in en tv-serie (fast nu börjar väl dessa medier flyta ihop *host*O.J.: Made in America*host*). Till slut hittade vi en BBC-miniserie i tre delar från 1996 baserad på Annes sista roman The Tenant of Wildfell Hall som kom ut 1848, året före hennes död.

En förklaring till att Anne är betydligt mindre känd för eftervärlden än Emily och Charlotte (förutom att Anne dog ung precis som Emily) är att Charlotte, efter vad jag har läst mig till, inte uppskattade The Tenant of Wildfell Hall och därför under resten av sitt liv förhindrade att den kom ut i nyutgåvor.

Värt att nämna är att The Tenant of Wildfell Hall i alla fall blev en stor publiksuccé när den gavs ut första gången. Däremot var tydligen inte kritikerna speciellt förtjusta i den, och alltså inte Charlotte heller. Jag undrar om det feministiska temat var för magstarkt för dem?

Första avsnittet inleds med att Helen Graham (Tara Fitzgerald), en änka med ett okänt förflutet tillsammans med sin son flyttar in i Wildfell Hall, en gård i utkanten av ett litet samhälle på den brittiska landsbygden.

Folket i byn ser på Mrs Graham och hennes liv med nyfikenhet, misstänksamhet och fascination. Vem tror hon att hon är som bor ensam med sin son och livnär sig på att måla hötorgskonst. Det går ju inte för sig! Den lokale prästen inleder en… häxjakt, ja, det är väl det bästa ordet för det.

Men det finns även bybor som känner sig dragna till Mrs Graham på ett mer (ehe) positivt sätt. Framförallt gäller det den unge fårfarmaren Gilbert Markham (Toby Stephens). Men att närma sig Mrs Graham är inte det lättaste. Hon är sluten som en mussla och vill leva sitt liv i fred och inte väcka nån som helst uppmärksamhet.

Vad är det som Mrs Graham har varit med om? I del två av serien som i princip är en enda lång flashbacksekvens får vi reda på just det.

Inledningsscenen av den här serien kändes udda. Framförallt var det musiken som stack ut. En obehaglig kvinnokör med dissonanta röster gav nästan en skräckfilmsstämning, vilket så här när jag har sett hela serien visade sig vara rätt så passande.

Temat i The Tenant of Wildfell Hall känner jag igen från Jane Eyre och även till viss del från Wuthering Heights. Vi har en person med ett okänt förflutet som adopteras av en familj (eller en by) och rör upp känslor med sitt sätt att leva, både positiva och negativa känslor.

Ok, vad är det då som Mrs Graham flyr från? Ja, ganska snart står det klart att det handlar om sviniga män som hon inte vill att sonen ska växa upp med och korrumperas av.

Även om det tog ett tag för mig att komma in i serien så gillar jag den. Här finns allt från humor, stor dramatik, förväxlingar, personer som tar fel beslut, stolthet (och fördom förstås 😉 ), och t.o.m. cliffhangers. Både del ett och två avslutas på ett sätt som gör att man omedelbart vill titta på nästa avsnitt.

Som jag nämnde ovan är del två en tillbakablick på vad Helen varit med om tidigare i sitt liv och till en början så hade jag lite svårt att komma in i den här handlingen eftersom vi nu inte följde de personer (förutom Helen) som vi lärt känna i del ett. Men det släppte ganska snart.

Om du vill se serien själv så är det nu nog dags för mig att varna för spoilers…

I tillbakablickarnas del två introduceras vi för Helens make Arthur Huntington (Rupert Graves), en snygg och charmig man som förför Helen utan svårigheter. Helens mor försöker gifta bort sin dotter med en äldre stofil men den unga Helen ser bara Arthur som ju verkar så rätt och romantisk. Det visar sig snart att Arthur och hans manliga bekanta är svin.

Arthur & Co super och behandlar kvinnor som sopor eftersom detta är nåt som män som är riktiga män ska göra. Och det ska börjas i tid. Helens och Arthurs unge som ska minsann lära sig att dricka sprit innan han har lärt sig läsa. Som tittare är det förståeligt att Helen till slut beslutar sig för att fly.

Arthur framställs som en fullkomligt bindgalen alkoholist som frustar, stönar, skriker och spottar saliv så det står härliga till. För mig var det på gränsen till överspel, eller överdrivet. Men visst, poängen gick fram. Den mannen vill man fly ifrån.

Upplösningen i del tre, där vi hoppar tillbaka till nutid där allt ska knytas ihop, tyckte jag var rolig. Vi får ett klassiskt missförstånd där en osäker karaktär tolkar en situation på fel sätt men så blir det rätt ändå till slut. Och den här gången har Helen lärt sig sin läxa. Hon kastar sig inte in i ett äktenskap som med Arthur. Nej, här krävs det en viss karenstid för friaren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ta nu reda på vad Sofia tyckte om serien genom att klicka här.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

5 Responses to Systrarna Brontë: The Tenant of Wildfell Hall (1996)

  1. Sofia says:

    Kul att Anne gick hem hos dig. Jag skulle kunna tänka mig att det också till viss del är hennes realism som gjort att Charlotte och Emilys böcker har blivit mer välkända. De har liksom en större utblick och mer svepande framställningar som nog fångar fantasin mer. Men visst blev The Tenant… undangömd länge, det Helen gjorde var ju olagligt när det begav sig.

    Men visst verkar alla systrarna vara fascinerade av föräldralösa flickor eller ensamma kvinnor. Gärna som du också säger med en hemlighet i sitt förflutna.

    Slutet var tyvärr en sak som drog ned betyget lite för min del, tyckte det blev tillrättalagt och fånigt med lamt försök till en krystad twist.

    Tack för ett trevligt samarbete! Själv kommer jag att utöka temat lite mer när tillfälle gives.

    • Jojjenito says:

      Ja, när jag läste på om The Tenant of Wildfell Hall såg jag också att det Helen gjorde var olagligt. Så kanske inte så konstigt att den inte gick hem hon recensenter (men hyllades av ”folket”).

      Det är helt klart mindre saga över den här än exempelvis Jane Eyre (åtminstone om jag ser på Fukunagas JE-version) och det kan kanske ha spelat in i hur framgångsrik den blev. Men ändå var det tydligen en succé när den gavs ut så jag fattar ändå inte varför det inte finns fler filmatiseringar. Och vad hände med Agnes Grey? Har du läst den? Sämre?

      Haha, men slutet var ju gulligt. Eller lamt och fånigt. 😉

      Ja, mycket trevligt, och skönt att jag äntligen fick klart det här projektet efter fem år (det var ju inte speciellt stort om man ska vara ärlig). 🙂

      • Sofia says:

        Hmmm, det finns mer av matig historia i The Tenant… jämfört med Agnes… så där är det kanske inte så konstigt att det är den senare boken som fått i alla fall en filmatisering. Men på det hela taget skulle jag tippa att det är realismen som gjort att Anne inte har haft samma staying power som sina systrar. Eller också är hon helt enkelt en sämre eller åtminstone mindre suggestiv författare?

  2. Pingback: The Tenant of Wildfell Hall (1996) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: