Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

7 Responses to Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

  1. Pingback: Jane Eyre (2011) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Sofia says:

    Du har helt rätt i att Fukunagas 1800-tal känns rätt mysigt och inte bara kallt, fuktigt och lerigt som Arnolds.

    Rochester är helt klart ett creep men hela skillnaden ska väl göras av att han blir ett omvänt creep. Inte säker på att jag håller med om det 🙂

    Det finns många smartare personer än jag som funderat på Jane Eyre och feminism. Det känns givet att Rochester föredrar hennes uppriktighet och självständighet framför en kvinna som tex Blanche Ingram. Samtidigt är Jane, när hon kontrasteras med Bertha, en oerhört kontrollerad kvinna som inte bara måste ta ansvar för sig själv utan också för Rochester för att de ska ha en chans till gemensam lycka. Han är bara ett egosvin.

    Mia och Michael var bra tillsammans. Däremot har jag hittat en annan Jane som jag tyckte bättre om än Mia.

    • Jojjenito says:

      Haha, jag visste väl att han var ett creep. 😉

      Hmm, intressant. Jag kände inte riktigt att Jane var så kontrollerande, i alla fall inte när det gäller andra. Eller vänta, såg nu att du skrev kontrollerad. Viss skillnad? Jag kände i vilket inte att hon tog ansvar för Rochester för att de skulle ha en chans. Men jag kanske missar nyanser som finns med i boken.

      Aha, antar att man kan läsa om en bättre Jane på din blogg framöver. Kan hon vara från 1943 månntro? 😉

      • Sofia says:

        Det jag menar med att Jane måste ta ansvar för både sig och Rochester är ju att det är hon som måste klart säga ifrån när han vill ha ett förhållande samtidigt som han har en högst levande hustru.

        Kanske det, kanske 🙂

        • Jojjenito says:

          Hmm, jo, visst säger hon ifrån genom att helt enkelt dra (gitt) när hon får reda på att han har en levande fru. Men det (att han dolde sanningen) sa mer om Rochester tyckte jag (creep-varning), och inte så mycket om att Jane tog ansvar.

          Jag har ’43-versionen redo och klar för dvd-spelaren (eller möjligen vlc).

          • Sofia says:

            Nej, men när sanningen väl ligger på bordet förslår R att de väl kan vara tillsammans ändå och då måste hon ta ansvar och säga nej.

            Härligt med ’43! Kan man hoppas att du hinner se den till 11 feb? 🙂

            • Jojjenito says:

              Aha, gjorde han det. Jag minns inte riktigt vad som hände. Ja, men då var det hon som tog ansvar.

              11 februari säger du? Så många filmer så lite tid. Men det kanske kan gå. Återkommer vid succé.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: