Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

17 Responses to Rogue One: A Star Wars Story (2016)

  1. Henke says:

    Ja du, det blev ingen ny bild på bloggens header. Trist att filmen sjönk tillbaka så snabbt för dig. Jag tycker fortfarande att den är stark. Samtidigt håller jag med om det mesta av det du skriver. För mig är dock dragningskraften från Star Wars nästan lika stor som den från Dödsstjärnan så det var kanske givet att jag skulle gilla den mer än dig… 🙂

    • Jojjenito says:

      Nope, ingen ny header den här gången. Men det ska mycket till. Att det har hänt två gånger i år är stort bara det.

      Nej, det är väl just det faktum att jag inte är nåt större SW-fan från början som gör att jag inte uppskattar nostalgin. Jag vet inte ens när jag såg episod 4-6 första gången. Har ingen nostalgisk koppling alls där. Jag tror jag såg dem för första gången på riktigt nån gång i slutet av 90-talet i samband med att episod 1 hade premiär.

  2. Ja, jag håller med i mycket. Handlingen var som du är inne på lite för krånglig, speciellt till en början. Allt hoppande mellan planeterna blev efter ett tag nästan parodiskt.

    Sant, jag satt också och väntade på att filmen verkligen skulle börja med förtexterna eller liknande. När ”Rogue One” dök upp (stod inte A Star Wars Story förresten) kändes det inte som en Star Wars-film. Detsamma med musiken, det var en av de största missarna.

    Tror inte det var Felicity Jones fel att Jyn inte blev en bättre karaktär. Hon fick helt enkelt inte tillräckligt att jobba med. Så var det för de flesta karaktärerna, synd.

    Så här skriver jag om Rogue One.

  3. Simon says:

    Tyckte Whitaker gjorde det bra, lite udda karaktär från dom andra vi fick i filmen. Han var ju egentligen den enda som fick något vettigt att jobba med. Det jag har hört om Yens karaktär är att han inte var en jedi, utan bara en som var en som följer ”The Force” som en kristen eller något liknande (om jag nu minns rätt). Hade nog tyckt om den ännu mer om dom hade gjort en mindre story. Sätt in dessa karaktärer och gör det lite som en bryta sig in film istället för en gammal vanlig stridsfilm. Den föll rätt platt där.

    • Jojjenito says:

      Intressant om Yens karaktär. Ja, han var som en tillbedjare av The Force snarare än nån som kunde använda den.

      Precis, en lite mindre heist-film istf den gamla vanliga actionrökaren hade jag också önskat mig.

  4. Pingback: Recension: Rogue One – A Star Wars Story (2016) – Carling Creations

  5. Karin says:

    Håller med dig om nästan allt! Blev riktigt besviken!

  6. Sofia says:

    Oj, inte för att filmen kändes som ett under av nyskapande, men tradig kan jag ärligt säga att jag inte tyckte den var. Gillade både Donnie och Forest även om bägge väl var mer eller mindre meningslösa i sammanhanget. Men det är klart att snygg martial arts alltid slår cybernetik… Och jag fattade inte ens att Peter Cushing var CGI:ad först så jag kände inte alls av någon otrevlig dal-känsla.

  7. Pingback: Rogue One (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: