Vinden bär oss (1999)

vinden-bar-ossI somras gick den iranske regissören Abbas Kiarostami bort. Jag har bara sett två av hans filmer men jag är ändå fascinerad av hans stil och jag skulle vilja se fler. Texten om Vinden bär oss skrevs i september 2005.

He, den här snubben, Abbas Kiarostami, gör ganska balla filmer. På ett sätt är det en befrielse att se dem. De påminner lite om Tarkovskijs filmer i och med det lååångsamma tempot, men till skillnad från ryssens filmer så finns här en melankolisk lite eftertänksam humor. Jag har sett en annan film av denne iranske regissör och det är Smak av körsbär. De båda filmerna påminner om varandra ganska mycket, men Vinden bär oss blir lite för ”lös” i historien för att det ska funka fullt ut. Man vet nästan inget om karaktärerna och det gör att det är lite svårt att bli engagerad. Å andra sidan gör det att det är intressant att följa vad som händer och försöka klura ut vad som egentligen pågår. Om nån har sett filmen så vet ni att det finns en speciell scen, kopplad till mobiltelefoni och bilkörning, som upprepas om och om igen. Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen. Den mals om och om igen och blir rolig på ett hypnotiskt och envist vis. Jag ber om ursäkt för den dåliga och fullständigt osammanhängande recensionen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

7 Responses to Vinden bär oss (1999)

  1. Sofia skriver:

    Så Kiarostami kör en Roy Andersson här? Eller tvärtom?😉

    • Jojjenito skriver:

      Roy Andersson?

      ”svårt att bli engagerad”, ”lååångsamma tempot”

      eller möjligen

      ”rolig på ett hypnotiskt och envist vis”, ”intressant att följa vad som händer”?

      • Sofia skriver:

        ”Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen”

        • Jojjenito skriver:

          Ok? Förstår nog ändå inte vad du syftar på. Brukar Andersson ha scener som återkommer? Typ ”Min son han har skrivit dikter så han blivit snurrig” i Sånger från andra våningen.

          • Sofia skriver:

            I duv-filmen var det flera scener som återkom där personer mer eller mindre skrek in i mobiler: ”Jo, jag sade att det var ju trevligt att ni hade det bra!” eller något liknande. Återkommande scener som blir som ett mantra alltså.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: