Toni Erdmann (2016)

toni-erdmannUnder Malmö Filmdagar hann jag med att se 13 filmer under tre intensiva dagar. Det fanns en film som – så här en månad senare – sticker ut som den som påverkade mig mest. Jag vet inte om det var den bästa filmen egentligen. Där har den konkurrens av italienska Suburra. Men det är den film som mest av alla poppat upp i mina tankar efteråt – om och om igen.

Jag tänker tillbaka på scener, på den känsla som filmen förmedlade. Jag tänker på konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad.

Ja, här finns så mycket att ösa från att det nästan blir en överdos.

Filmen heter Toni Erdmann och är en tysk dramakomedi i regi av en dam vid namn Maren Ade. Hon har hållit på ett tag men bara gjort tre filmer (inklusive Toni Erdmann) där den första kom 2003. Jag blir sugen på att kolla in dessa.

Toni Erdmann handlar om relationen mellan far och dotter samt om världen i allmänhet. Ines (Sandra Hüller) jobbar i Bukarest för en prestigefylld konsultfirma med att outsourca en oljeverksamhet. Hennes pappa, Winfried (Peter Simonischek) är nån sorts musiklärare utan jobb hemma i Tyskland. Han beslutar sig för att överraska Ines med ett Gevalia-besök.

Det känns som att regissören Maren Ade delvis har gått i samma skola som t ex Ulrich Seidl och Michael Haneke. Toni Erdmann känns som en väldigt europeisk film. En skillnad, jämfört med framförallt Haneke, är att vi här hittar mer humor och värme. Precis som Haneke (och Ruben Östlund, inser jag nu) är Mare expert på att få till pinsamma situationer. Rollfigurerna (eller kanske närmare bestämt Ines) vill inget hellre än att sjunka genom golvet, och vi som tittare letar efter skämskudden.

Pappan, Winfried, är skämtare, en joker och förmodligen en slarver som kanske inte ägnat sin dotter den uppmärksamhet hon behövde under sin uppväxt. Nu vill han betala tillbaka. Eller så vill han bara genuint sin dotters bästa. Hur gör han det? Jo, genom att oannonserat dyka upp på hennes jobb i Bukarest och inför hennes kollegor påstå att han heter Toni Erdmann (iklädd löständer och svart långhårig peruk) och att han är livscoach åt den rumänske tennistränarlegenden Ion Tiriac.

Har jag sagt att filmen bitvis, och framförallt mot slutet, var vansinnigt rolig? Om inte, så gör jag det nu: Toni Erdmann är en komedi som fick mig att dubbelvika mig av pinsamt skratt i biosalongen, tillsammans med resten av alla stela recensenter i Malmö.

När Ines i filmens klimax ska bjuda in sina kollegor på en väl planerad födelsedagsfest (inklusive homestyling och catering-mat) men lyckas fastna i sin klänning halvt uppknäppt när den första gästen ringer på dörren visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Än värre blev det när hennes chef till slut dök upp i födelsedagsdräkt och blev skrämd av ett bulgariskt folkdräktsmonster.

Ines vill, som sagt, bara sjunka genom golvet, klicka klackarna som Dorothy och försvinna, eller få pappan att försvinna. Ibland är det ändå som att hon skrattar till med ett kluck då hon inser det absurda i det hela. Eller håller på att bryta samman totalt. Ögonblicket efter är hon sitt strikta jag igen.

Förutom humor och pinsamheter får vi även till slut en fin scen då pappa och dotter faktiskt försonas. De delar ett varmt ögonblick och en kram även om det finns en folkdräkt mellan dem. Fast det kanske var det som krävdes för att Ines skulle släppa ner garden.

Den miljö som Ines jobbar i känner jag delvis igen. Det är inte en speciellt trevlig miljö. Och då pratar jag inte om den kvinnoförnedrande sexism som Ines ständigt tvingas hantera. Nej, det handlar mer om märkliga jobbsituationer. Jag minns en gång när jobbade som konsult i Östersund och vi hade besök av indiska programmerare. Det team jag ingick i hade i uppgift att utbilda de nya programmerarna då hela verksamheten skulle flytta till Indien. Vi avvecklade alltså oss själva skulle man kunna säga. En del liknande, mer eller mindre absurda, situationer förekommer i Toni Erdmann.

Det som lyfter filmen för mig, nästan till ett toppbetyg, är att det under alla skratt, galenskaper och pinsamheter finns en tydlig botten av allvar, en sorts saknad, en sorg. Det finns ett lätt tungsinne här som jag uppskattar men som nog inte passar alla. Det är även en ganska lång och delvis långsam film vilket säkert kan göra en del otåliga. För mig är dock utbetalningen i slutet på alla sätt värt den extra väntan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallToni Erdmann har biopremiär idag fredag 23/9 och för mig är det ett givet biobesök. Det är för övrigt även Tysklands bidrag till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Ett vågat och roligt val!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Toni.

 

Varför länkar jag till den här videon där Whitney Houston sjunger ”The Greatest Love Of All”? Jo, för att Ines i filmens kanske bästa scen sjunger just den låten (hela låten!) i ett ögonblick av pinsamhet (men samtidigt befrielse) i kubik. Låten handlar om att lära sig att älska sig själv och det är ju det som är målet för pappans alla upptåg: att Ines ska tycka om sig själv alltså.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

13 Responses to Toni Erdmann (2016)

  1. Pingback: Toni Erdmann (2016) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Henke skriver:

    Fantastiskt skrivet om en mycket speciellt film. Detta är en sådan film som efter man sett den känns som en gåva. Likt ett personligt och värdefullt smycke som man förvarar närmast hjärtat.

    Det är så många saker i denna film som griper tag i mig och bara att läsa din text och i minnet återbesöka vissa scener får mig nästa att bli gråtmild. Fantastisk film helt enkelt.

    • Jojjenito skriver:

      Tack. Fantastisk film, ger fantastisk text.🙂

      Finns många scener att minnas vilket jag upptäckte under lunchen. Handbojan, balkongen, blusen, blodet, håret, hissen, sången (kan inte nån lägga upp den på YouTube?!), det fastnade dräkthuvudet, nakenfesten, slutscenen. Japp.

  3. Steffo skriver:

    Gött! Detta verkar ha fallit alla (nästan) på läppen!
    Kan jag missa denna? Känns inte som det…..

    Ha en rackarns skön helg också förstås!🙂

  4. Sofia skriver:

    Ojoj, en film, så olika upplevelser… Men en bra klassificering att filmen är som en varmare Haneke. Humorn hade jag ju lite svårare att se. Och jag inser också att även om jag minns många scener när jag läser din text har jag inte ägnat filmen två sekunders tankemöda efter att jag skrev klart min egen text.

  5. Carl skriver:

    Det är nog en väldig styrka att du kan känna igen dig så pass mycket. Att ett troll som Toni dyker upp i en helt realistisk miljö gör det ju lätt att sympatisera med Ines.

    Är sången verkligen pinsam? Ines är ju den enda i scenen som har den inställningen. För mig är det första scenen där hennes vanföreställningar faktiskt avslöjas. Det är ju bara modigt att släppa loss så och hon sjunger ju ganska bra (om än långt från vad som förväntas när någon tar ton offentligt).

    • Jojjenito skriver:

      Menar du att det är en styrka med filmen (att jag känner igen mig)? Ja, det måste du mena, eftersom du nämner realistisk miljö i meningen efter. Ja, men visst är det så. Nu vet jag inte om jag kände igen mig just precis i den miljö som skildrades men jag kände igen känslan från vissa absurda situationer som uppstått i en arbetsmiljö som jag jobbat i.

      Oh nej, jag tyckte inte sången var pinsam. Jag tyckte den var härlig (befriande som jag skrev). Men som du säger så tyckte ju Ines det var oerhört pinsamt och hon själv ville bara bort. Och därför kändes scenen, åtminstone inledningsvis, ganska plågsam. Sen började hon ta i ordentligt och då blev det som en rensning. Vad är det man säger? Katarsis.

      Vilka vanföreställningar syftar du på?

  6. Fiffi skriver:

    Snygg filmaffisch du hittat, fast den är lite ”spoilrig”….ju….egentligen. Chocken när Ines öppnade dörren och den hårige jättegrejen stod där var ju rätt härlig🙂

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag tyckte den var mycket roligare än den andra spoilerpostern.

      Jag älskade hela sekvensen kring nakenpartyt och monstret. Helt underbart.

  7. Movies - Noir skriver:

    Kan bara instämma i allt du skriver. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då humorn inte riktigt bet på mig inledningsvis. Men snart var jag helt inne i filmen och den långa speltiden gjorde mig absolut inget. När en film lyckas kan den vara hur lång som helst. En 90 minuters film kan kännas som en evighet, men denna 160 minuters film kändes bara trevlig på något sätt, förmodligen för att den har mycket hjärta och en tanke med det mesta.

    Själv såg jag filmen sent, men en trevlig festivalvisning blev det allt:
    http://moviesnoir.blogspot.com/2016/11/toni-erdmann.html

    • Jojjenito skriver:

      Ja, det är verkligen sant att en film på 160 minuter bara kan kännas trevlig medan en 90-minutersrulle *host*Dog Eat Dog*host kan kännas som en evighet.😉

      Ja, mycket hjärta och tanke, det höjer Toni Erdmann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: