Lights Out (2016)

Lights OutHistorien om hur Lights Out kom till kanske är roligare än filmen i sig. Svenske David F Sandberg och hans fru Lotta Losten gjorde 2013 kortfilmen Lights Out hemma i sin lägenhet i Sverige. Den gjorde succé på YouTube och har i skrivande stund nästan 3,5 miljoner tittar.

The Conjuring-regissören James Wan och hans kompisar i Hollywood såg filmen, gillade den skarpt, och tyckte det vore en bra idé att basera en långfilm på kortisens koncept. Vem skulle man låta regissera var frågan? Ja, varför inte Sandberg själv! Sagt och gjort, så blev det. Sandberg och Losten åkte över till L.A. (där de nu bor), spelade in och färdigställde långfilmen Lights Out och dessutom har Sandberg precis avslutat inspelningen av dockskräckuppföljaren Annabelle 2.

Jag gillar enkelheten i grundkonceptet i Lights Out. Det har förmodligen använts förut men jag vet inte om det gjorts på det här utstuderade sättet. Mörkret är läskigt. Vad döljer sig där? I mörkret kan en stol med några kläder hängda över ryggstödet bli ett monster från din värsta mardröm. Tänder du lyset ser du bara en stol. I Lights Out har man vridit till det ytterligare då monstret syns i mörker men försvinner helt när ljuset är tänt.

Konceptet – hur bra det än är – räcker förstås inte till en hel långfilm, så runt det har man byggt en story om en familj med rejäla interna problem. Mamman (Maria Bello) har psykiska problem och de blir inte mindre när hennes man råkar illa ut. Dottern Rebecca (Teresa Palmer) har flyttat hemifrån för länge sen då hon inte orkade med mammans galenskaper och instabilitet. Kvar hos mamman bor sonen Martin (Gabriel Bateman).

Martin kan inte sova om nätterna då mamman pratar med sig själv (eller?) och han är tvungen att ha ljuset tänt för att skydda sig mot en otäck varelse som ruvar i dunklet. När Rebecca från Martin får höra vad som händer känner hon sig tvingad att försöka lösa fnurran på tråden hon har med mamman. Det jobbiga är att hon, Martin samt hennes pojkvän Bret (Alexander DiPersia) inte bara får mamman att tas med. Muahahaha…

Som sagt, konceptet är underbart. Släck lampan, en gestalt är där. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är där igen. Tänd lampan, ingen där. Släck lampan, gestalten är plötsligt närmare. JUMP! Sandberg & Co utnyttjar det här ofta men jag tycker inte det överanvänds. Istället har man hittat en hel del varianter på ljuskällor som beter sig på olika sätt.

Ett av filmens plus är att man har haft vettet att hålla ner speltiden. Den klockar in på en 80 minuter ungefär, vilket gör att filmen inte känns urvattnad eller att den saggar. Varför ska alla filmer vara långt över två timmar?! Och det gäller väl t.o.m. skräckisar nuförtiden.

När det gäller själva storyn så är den helt ok. Det är ett familjedrama om psykiska problem där man valt att gestalta problemen i form av en mystisk varelse som lurar i mörkret. Här kan jag ju inte låta bli att dra paralleller till The Babadook som kom för några år sen.

Lights Out är en kompetent gjord liten skräckis som dock inte är tillräckligt ryslig för att komma upp i samma nivå som min favorit från de senaste åren: Sinister.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Här är kortfilmen Lights Out från 2013. Håll till godo, och glöm nu inte att släcka lampan när du går och lägger dig!

 

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

7 Responses to Lights Out (2016)

  1. Steffo skriver:

    Härlig text! Blir assugen på att spana in rullen direkt!
    Mycket trevligt att det ändå kan göras rysligheter som faktiskt BLIR rysliga också och inte bara kackiga…🙂

    Gött ändå att du nämner den i samma rum (sort of) som förträffliga Sinister!

    Ha en för jäkla trevlig helg!

  2. filmitch skriver:

    Jodå helt ok med föredömlig speltid. Mitt inlägg kommer imorgon tror jag. Även Moma en kortis som blev en långis men denna var lite bättre.
    Trevlig helg

  3. Pingback: Lights out (2016 USA) | FILMITCH

  4. Simon skriver:

    Jag har varit lite intresserad av den här filmen men har ändå tvekat en aning. Mest för att den påminner lite om en standard jumpscare rulle vilket jag bara tycker är tveksamt. Är det många jumpscares?

    Men din jämnförelse med The Babadook höjer ju intresset en del för var en film jag verkligen tyckte om!

    • Jojjenito skriver:

      Jag skulle säga att det inte är din standardmässiga jump scare-rulle. Det förekommer jump scares, ja. Men jag tycker de oftast är väl uppbyggda. Och själva grundkonceptet funkar verkligen.

      Den påminner om The Babadook i och med att det i grunden är ett drama om en familj med interna problem som man valt att gestalta med skräckinslag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: