Spotlight (2015)

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

18 Responses to Spotlight (2015)

  1. Pingback: Spotlight (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Henke skriver:

    ”spottar” OMG😀

    Vi är helt överens, även om jag inte upplevde det som ett problem med thrillermomentet, fast det har vi redan avhandlat muntligt. Jag gillar din jämförelse med tex Villeneuve’s filmer, riktiga filmfilmer som du kallar dem. Är helt enig.

    Vad menade du med Liev Schreibers insats? Du skriver både att han var bäst och att du blev provocerad… Jag tyckte han var otroligt bra, han ägde varje scen han var med i.

    Jag gick inte heller in på den intressanta debatten om journalistik i dag och på film, men du antyder flera aspekter av den. Är dagens ”Spotlight” sådana som Sarah Koenig kanske? Låt oss ta den debatten vid annat tillfälle!🙂

    • Jojjenito skriver:

      Kände att jag varit lite svag när det gäller Jojjenitoismer på sistone och beslutade mig för att höja nivån.😉

      Jag tyckte Schreiber var bäst. Jag satte mig in i hur den rollfigur han pratade med i sina scener troligen kände och upplevde då att den personen förmodligen blivit provocerad eftersom Schreiber var så saklig och lugn. Liksom omöjlig att få att brusa upp eller trigga till att göra nåt förhastat. Ett bevis på en mycket bra insats alltså, när t.o.m. jag som tittare kände mig (nästan) provocerad.

      Sarah Koenig, det är hon bakom Serial, eller hur? Ja, det var den typen av true crime jag syftade på.

  3. Sofia skriver:

    Helt enig, en äkta filmfilm (bra uttryck där!). Tycker oftast att Liev Schreiber är stabil även när filmen runt omkring honom inte riktigt är av samma kvalitet.

    Problemet som jag möjligen ser med dina avslutande ord är att just ett sådant här jobb kanske skulle kunna göras inom ramen för dagens sug efter True Crime men Spotlight bevakade ju även många andra frågor som inte var lika heta

    • Jojjenito skriver:

      Ja, true crime är väl mer smal när det gäller de ämnen som bevakas, helt rätt.

      • Cecilia skriver:

        Intressant att du skriver ”den här typen av journalistik” – vilket jag instämmer är på väg att försvinna, men jämförelsen med true crime är både missvisande och tankeväckande. Lite det Sofia är inne på gissar jag. För ”den här typen” av journalistik är ju egentligen den mest grundläggande.

        True crime-vågen, med Serial i spetsen och där man även kan räkna in The Jinx och Making a murderer, har ett mycket högre underhållningskrav, vilket kräver sensationella ämnen och fokus. Det katolska kyrkan gjorde var förstås också en sensation, men The Boston Globes primära mål var inte att sätta ihop en bra historia, utan skriva oavsett vad folk skulle komma att tycka. För att det är deras plikt. De var heller inte beroende av att något produktionsbolag skulle vilja köpa in deras reportage, eller göra en tv-serie av det. De har redan en plattform och en läsarskara – som tyvärr får allt mindre resurser.

        Om något kanske True crime-vågen hjälper till att bevisa för annonsörer (som i dag är mediernas livlina) att undersökande journalistik säljer och därmed är villiga att placera stålarna hos seriösa nyhetstidningar/kanaler/bolag.

        Din uppmaning angående denna diskussion ”en annan gång, någon annanstans” lyssnar vi uppenbarligen inte på😉

        • Jojjenito skriver:

          Haha, helt ok med diskussion. Jag får ju skylla mig själv som teasar genom att säga A men inte B.😉

          Både du och Sofia har givetvis helt rätt. Det finns en stor skillnad i motivation, mål och förutsättningar. Ändå finns det överlapp och en historia som den i Serial hade kunnat berättas av en redaktion som Spotlight. Däremot känns det kanske mindre troligt att det som Spotlight-teamet grävde fram om katolska kyrkan hade gjorts i true crime-tappning.

          Jag upptäckte igår att jag inte är den enda som gör kopplingar mellan Spotlight och true crime. Babel Bio pratade i senaste avsnittet om Spotlight och kopplade ihop filmen med true crime-vågen. För mig blev det ändå väldigt tydligt att det finns stora skillnader, speciellt kändes det under intervjun med kvinnorna bakom Making a Murderer som var gäster.

  4. Steffo skriver:

    Detta är hög klass!!!
    Den högsta faktiskt!🙂

  5. Fiffi skriver:

    Håller med dig om Liev Schreiber. Önskar nästan att han varit med liiiite mer så han hade kunnat vara mer aktuell för birolls-nomineringen. Jag tycker han gör en mer minnesvärd insats än Mark Ruffalo egentligen. Jag tror inte jag sett Schreiber såhär bra sen…..Movie 43😉

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag håller med. Av det jag såg av Schreiber och Ruffalo så var Schreiber helt klart vassare. Men så var ju han inte med så mycket, så då vill man ha mer och då tycker man kanske automatiskt att han var bättre.

  6. Pingback: Spotlight (2015) | The Nerd Bird

  7. Cecilia skriver:

    Spotlight får högt medelbetyg hos filmspanarna, det högsta i år va? Enbart 4:or och 5:or! Instämmer verkligen i känslan av att vaggas in i trygghet. Snortajt film. Liev Schreiber, Mark Ruffalo och Stanley Tucci var mest minnesvärda.

    Att de tävlade mot klockan hade väl att göra med att en förundersökning eller domslut skulle bli offentligt och därför ville de komma före andra potentiella tidninskonkurrenter, var det inte så? I mina (journalist)ögon ett mycket rimligt och logiskt inslag.

    • Henke skriver:

      Kul att du kommenterade medelbetyget. Jag har faktiskt redan räknat ut det: 4,03

      Flera spanare hade lägre betyg än 4 och 5: Fiffi, Har du inte sett den?-Carl samt Movies Noir-Christian…

    • Jojjenito skriver:

      Det jag störde mig på en aning var att det var jättebråttom att hämta ut ett offentligt dokument, och man gav den uppgiften åt Mark Ruffalos rollfigur. Det var bara det att han inte befann sig i Boston utan i Florida och var tvungen att flyga tillbaka, ta en taxi, fastna i bilköer, och sen springa genom Boston. Det hade varit enklare att låta t ex Rachel McAdams hämta ut dokumentet kan jag tycka.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: