Det stora blå (1988)

Le grand bleuDet stora blå är Fiffis filmtajm-Fiffis favoritfilm. I höstas fick hon och några till, däribland jag, chansen att se den på bio då Cinemateket visade den ute på Filmhuset som en del av sin Luc Besson-serie. Jag själv hade faktiskt aldrig sett Det stora blå så jag var minst sagt nyfiken.

Snyggingen Jean-Marc Barr spelar Jacques, flaggstången Jean Reno spelar Enzo. Båda tävlar i fridykning där det gäller att dyka så djupt som möjligt (utan att drunkna). Jacques är dessutom fascinerad av delfiner. In i bilden kommer den amerikanska journalisten Johana Baker (Rosanna Arquette). Blyga Jacques och Johana blir ett par men dykning och delfiner kanske lockar Jacques mer?

Hmm, jaha, det är lustigt det där nån tokhyllar en film och sen när man själv ser den så tycker man den är… helt ok. Det stora blå är helt ok. Musiken är hyfsat skön. Jag vet att många hyllar musiken mer än så. Förhållande mellan Johana och Jacques är både fint och fånigt. Jacques grubblerier om livet, livet på ytan och livet i djupet var bitvis melankoliskt skönt och rörande. Slutscenen var vacker. Det var givetvis den europeiska versionen som visades.

Nåt som inte tilltalade mig speciellt mycket var Enzo och allt som hände omkring honom. Det blev farsartat, och jag antar att det var Luc Bessons fånighetsådra som gav sig till känna, alltså den ådra som Filmitch brukar störa sig på. Njae, det blev lite Åsa-Nisse över det hela när den storvuxne Enzo åkte i en bil som var mindre än honom själv.

Summa summarum: Kul att ha sett Det stora blå till slut men mer än en trea får den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Det stora blå (1988)

  1. Fiffi skriver:

    Det var himla roligt att du ville se filmen tycker jag, nu kan du bocka av den. Och ännu roligare var det att du inte dissade den helt. Visst kan jag se rent objektivt – nu – att filmen har sina brister men den ligger mig så varmt om hjärtat att känslan för den är starkare än logiken. Jag såg ju den här när jag var 16 år och då talade den till mig sådär ända in i hjärtat. Den perfekta filmen vid den perfekta tidpunkten.

    Och jag tycker fortfarande att den är helt underbar🙂

  2. Sofia skriver:

    Inte lika kär i filmen som Fiffi men tycker ändå mycket om den trots att jag i likhet med kommentaren ovan absolut kan se att det finns brister i den. Till dem tycker jag dock inte att Reno hör, älskade fortfarande han och brorsans dynamik samt deras skraltiga bil. Som du säger, det kändes väldigt Besson men det funkade😀

    • Jojjenito skriver:

      Vilka brister såg du? Det kanske kommer i en blogg nära mig snart?😉 Men jag misstänker en viss Rosanna.

      • Sofia skriver:

        Alltså, i vissa delar är den ju både fånig, teatralisk och töntig (fast kanske inte på en och samma gång). Kärlekshistorien övertygar inte för att uttrycka det milt… Vi får väl se hur bloggschemat ser ut framöver😉

  3. filmitch skriver:

    Reno var ok men Rosanna Å – herregud vilken personregi, vilka repliker och hon ser ut som en tilltufsad pudel. Tänk vilken bra film detta hade varit om karaktären strukits helt ur manus då hade vi fått en film om dykning och delfiner.
    Men filmen har något visst ska jag erkänna och jag lockas att se den om och om igen och var gång vrider jag mig i våndor i soffan över den hemska Rosanna. Jag lär mig aldrig.

  4. filmitch skriver:

    … och förresten tack för ping.

  5. Pingback: Le grand bleu (1988) | Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: