#SFF15: Tale of Tales (2015)

sff_logoTale of TalesNovember. Söndag. Kaffe. Stockholm Filmfestival. Kanelbulle. Sagofilm. Det enda som störde bilden var biografen Parks biosäten. Men det visade sig att jag tydligen utvecklat immunitet mot dem. Jag kanske t.o.m. kan våga mig på Reflexen igen nästa år. Nej, där går gränsen.

Aaaaaanyway. Jag har alltså sett Tale of Tales som är en mustig sagofilm med bl a Salma Hayek och Tobey Jones i rollerna. Som jag hade förstått det så skulle det vara en antologifilm bestående av tre skrönor som berättades i tur och ordning. Det stämde inte riktigt. Nej, istället har regissören Matteo Garrone valt att som i Cloud Atlas köra enligt Round Robin, dvs först lite historia ett, sen lite historia två, sen lite historia tre, och så börja om med historia ett igen. Skillnaden är väl att Cloud Atlas hade man sex historier att berätta, så i Tale of Tales får vi ganska långa sjok med samma historia.

Sagorna i Tale of Tales hänger inte ihop mer än att de alla utspelas i samma universum. Det förekommer några scener då karaktärer från alla tre historier är med samtidigt men de samverkar egentligen inte med varandra.

Handlingen i de tre sagorna är som följer.

The Queen
Salma Hayek och John C. Reilly spelar drottning och kung som vill få barn men hur mycket de än försöker så händer inget. De får ”hjälp” av en magiker som föreslår att drottningen ska äta hjärtat från ett sjömonster. Och just det, hjärtat ska givetvis tillagas av en jungfru. Sagt och gjort så kliver kungen ner i vattnet med en dykardräkt och fixar hjärtat, som tillagas och äts, och barn föds. Grejen är dock att även jungfrun blev med barn. Så plötsligt har vi två barn, exakt lika albinobarn av nån anledning.

The Flea
En kung blir besatt av en loppa istället för att bry sig om sin dotter. Kungen är ständigt med sin loppa som av nån galen anledning växer och växer och snart är lika stor som en gris. Sen ska dottern giftas bort och av olika anledningar (främst att pappa kungen är en galning) blir det en gigantisk trollaktig grottman som blir hennes man.

The Two Old Women
En sexberoende kung (Vincent Cassel) lockas av en ung kvinna med en underbar röst. Kungen har aldrig sett henne utan bara hört den gudomliga sången. Grejen är att kvinnan inte alls är ung utan gammal rynkig tant (med en ljus och sammetslen röst) som bor sin ännu rynkigare syster. Eftersom han inte har sett henne fortsätter han sina försök att få henne upp till slottet och i sin säng. Till slut går tanten med på det. Hon ska bara fixa till sin hud först…

Bäst var möjligen The Queen. Märkligast nog var The Flea. Roligast var kanske The Two Old Women.

The Queen tyckte jag började riktigt bra. Tyvärr var John C. Reilly med alldeles för lite. Jag gillade hela sekvensen när han med en härligt gammaldags dykardräkt gav sig på att fixa det där hjärtat av sjömonstret. Skön matinékänsla här.

Historien om loppan var bitvis ganska rolig men även bara konstig. Ganska dålig cgi på loppan när den var stor som en gris. Hela avsnittet när dottern var hos grottmannen kändes mest märkligt.

Vincent Cassel som kungen med fruntimmersbekymmer var faktiskt ganska rolig. En hel del naket här också vilket inte brukar vara så vanligt i sagor för barn.

På den (medel)tiden som de här sagorna skrevs så har jag förstått att man tyckte att sex och brutalt våld var alldeles utmärkt innehåll i barnsagor. Filmen bygger alltså på italienaren Giambattista Basiles sagosamling Il Pentamerone även kallad Sagornas saga eller underhållning för de små. Just det faktum att sagorna är fyllda med svart och lite vågad humor var kanske det bästa med dem. Jag skulle inte kalla det sagor för barn direkt.

Jag gillade även att filmen är inspelad i riktiga miljöer och att man inte överanvänt greenscreenen.

Slutligen är jag fascinerad av att en av regissörens Matteo Garrones tidigare verk är Gomorra, en helt annorlunda film som var en favorit på filmfestivalen 2008.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag eftermiddag, kaffe och bulle på 7-Eleven, och sen en mustig skröna på bio. Skönt. Den här gången tyckte jag alltså inte sätena var så jobbiga på Park. Några idioter gick ut efter halva filmen. Efter det kom det in två idioter med popcorn och slog mig i huvudet med en tung läderjacka. Varför gå ut efter halva filmen för att köpa popcorn? Eller om det nu var två sent anlända, varför fick de komma in? Idioter i vilket fall.

Sen tidigare har en viss Filmitch skrivit om Tale of Tales och hans höga betyg var ett ganska tungt vägande skäl till att jag valde att se den på festivalen. Även om jag inte delar ut ett lika högt betyg så får jag ändå varmt tacka för tipset.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

6 Responses to #SFF15: Tale of Tales (2015)

  1. filmitch skriver:

    Tack för ping och himla tur att det inte var en katastrofal upplevelse för dig. En trea måste väl räknas som förnöjsam?
    Jag gillade just det lite annorlunda anslaget om man nu jämför med Hollywoodproduktioner i samma genre. Även miljöerna/scenografin och främst musiken var två saker som höjde betyget.
    (J.O Andersson på Aftonbladen gav den en etta (men han gick väl efter en kvart som vanligt😉 )

  2. Henke skriver:

    Hrmmpf. Om några dagar, mina herrar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: