#SFF15: Alice in Earnestland (2015)

sff_logoAliceDet bästa med Stockholm Filmfestival tycker jag är att se filmer som du vet inte kommer att komma upp på bio senare. Att kolla in en indiefilm från Sydkorea, en skräckis från Brasilien eller isländsk komedi. Att se filmer som du normalt inte kommer att få chansen att se.

Det näst bästa kanske är att se en film som du verkligen sett fram emot och som inte kommer på bio förrän i typ mars. Det sämsta är oftast att se en svensk film som har biopremiär tre dagar efter att festivalen avslutats.

Alice in Earnestland är en film som aldrig kommer att komma på bio i Sverige. Den inleds på ett ganska skönt quirky sätt som vilken indiekomedi som helst. Under förtexterna till quirky musik får vi mysiga närbilder på en tjej som åker skoter. Man zoomar in på detaljer: hennes hand med avklippta vita fingervantar på gasreglaget, hennes lustiga kängor, hjulen som snurrar. Vart är hon på väg? Jo, det ska vi snart bli varse. Hon besöker en kvinnlig psykolog som hon överfaller och binder fast i kontorsstolen. Skotertjejen heter Soo-nam och hon vill berätta sin livshistoria för psykologen. Men först bjuder hon på lite mat och inte vilken mat som helst…

Vi tittare får se vad som hänt tidigare i Soo-nams liv samtidigt som hon berättar för psykologkvinnan. Hur hon träffar en döv kille som får ett hörselimplantat. Hur de gifter sig. Hur saker går fel på jobbet för mannen. Rejält fel. Sen vet jag inte riktigt vad som händer. Mannen hamnar på sjukhus och Soo-nam går av nån anledning runt i kvarteret där de bor för att samla in namnunderskrifter för att supporta nån sorts nybyggnation/upprustning av bostäder. Andra personer i grannskapet var tydligen emot projektet. Jag förstod aldrig riktigt vad som hände här. Jag vet inte, det kan bero på att jag nickade till under några minuter under mitten av filmen…

Ganska länge är Alice in Earnestland fånig koreansk komedi. Humorn är udda. Grejen är att denna typ av tramsiga humor även förekommer i annars mörka thrillers som t ex Memories of Murder (där poliser plötsligt beter sig som fåntrattar som tagna ur en svensk nyårsrevy). I såna thrillers klarar jag av det eftersom det adderar en lustig krydda till resten av filmen. Det kan ta ett tag att vänja sig vid stilen men jag har lärt mig uppskatta den.

Alice in Earnestland är en komedi och de fåniga tramsinslagen är på ett sätt grunden här, och då blev det för mycket för mig. Humorn funkar inte. Jag får en överdos. Filmens karaktärer brister t ex ofta ut i en totalt överdriven skrikgråt som jag bara vill att den ska ta slut. Eller ska man skratta? Förmodligen.

Det som gör att jag ändå är lite fascinerad av filmen är att den samtidigt som den är en komedi är förvånansvärt mörk. Om man bara tar handlingen rakt upp och ner och beskriver den utan några humorinslag så är det ju en kolmörk film. Att Soo-nams man råkar ut för en liten olycka på fabriken där han jobbar är bara början om jag säger så. Att Soo-nam binder fast den där psykologen i sin stol är bara början det med.

Ju längre in i filmen vi kommer desto mer blandas det mörka i filmens handlingen upp med inslag av vrickat ultravåld. Soo-nam lägger inte fingrarna emellan om man säger så. Tyvärr funkade inte humorn på mig. Jag tror det är tänkt att man ska se det humoristiska i ultravåldet och hur det utförs. Jag ser humorn men det är inte riktigt min typ av humor.

Huvudrollen som Soo-nam spelas av Lee Jung-hyun. Jag läste på lite om LJH och det visade sig att hon i Sydkorea (och Kina) är en superkänd skådis och artist. Hon kallas ”The Techno Queen” eftersom hon var den som introducerade technon för det koreanska folket.

Avslutningsvis: såg jag några referenser till Alice i Underlandet? Nope, ingenting, men det står på filmens Wikipedia-sida att den är baserad på Lewis Carrolls nonsensroman.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Jag kom till Klarabiografen i Kulturhuset en kvart innan filmen skulle börja. Det hade bildats en kö som inte var alltför lång så jag fick en bra plats i mitten eftersom folk hade lämnat luckor mellan sig (att de aldrig lär sig?). En volontär utan koll sa att detta var Klarabiografen men glömde att hälsa oss välkomna till festivalen. Efter lite om och men lyckades hon (nästan) uttala filmens titel. En mobiltelefon ringde under filmen och bredvid mig satt en sån där ”smart” skrattare som minsann skulle visa att han förstod filmens humor. Men allt som allt var det en bra visning att starta festivalen med!🙂

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to #SFF15: Alice in Earnestland (2015)

  1. Henke skriver:

    Kul att läsa om filmen. Den var aldrig uppe och nosade på min ”att vilja se”-lista. Jag har inte vant mig med den koreanska humorn som du. Vi får väl se hur det blir med Office som jag tror är en koreanare.

    Kul också att läsa om visningen som sådan. Ofta är beskrivningarna om visningen minst lika intressant som själva filmen! Blev så nyfiken, var det något hemligt med din grannes kön? Du valde av någon anledning att använda ”hen”…

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag har kanske sett fler koreanare och därmed vant mig. Fast det kan ju även vara så att man aldrig vänjer sig, att man helt enkelt inte gillar stilen. När det gäller Office så har jag hört att det inte ska vara några humorinslag alls men det är ju trots allt en korean så…

      Haha, ja, det blev ”hen” av bara farten efter Det vita folket-texten.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: