Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

15 Responses to Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

  1. Steffo skriver:

    Hahahaha. Bra take på rullen! Och på Frank! Vilken dåre va!?
    Jag har inte sett rullen på länge nu…men som du skriver…utifrån detaljerna känns det ju verkligen som en förövning till Twin Peaks! Rejält också!

    Kommer ihåg att jag kliade mig i skallen ordentligt efter att ha sett den på bio första gången.
    Den var ju verkligen…udda!!😉

    • Jojjenito skriver:

      Haha, tack. Jag vet iofs inte om jag hade nån speciell take.

      Jag fick väldigt mycket Twin Peaks-vibbar, helt klart.

      Egentligen är väl filmen inte så svår att förstå rent logiskt. Men den är udda, och det finns ju en massa symbolik som man kan diskutera osv. Den rödhaken som äter en fluga där i slutet t ex, eller myrorna som kryper omkring på örat, eller…😉

  2. Henke skriver:

    Haha. Menar du att du hade en film i huvudet när ni röstade, men att du sedan glömt vilken film du hade tänkt på? Det kan vara lite lätt irriterande förstår jag.

    Blue velvet såg jag ju sent första gången. Den var med i Decennier för mig. Filmen kunde givetvis inte leva upp till sitt rykte. Jag har ju också hört Adam hylla den till skyarna. Men Frank är ändå en av de bästa sakerna med filmen. En riktigt skön typ, något av en svärmorsdröm så att säga. Kanske inte av den stillsamma sorten alltså (som dröm betraktad).

    Bra fångat filmens känsla och stämning. Ser likheten med Twin Peaks mer än Mulholland dr även om den också spelar på samma planhalva så att säga. Långt från The straight story.

    Min text om filmen:
    http://fripp21.blogspot.se/2014/12/blue-velvet-1986.html

    Vad gick jag på när jag skrev den texten tro…?😀

    • Jojjenito skriver:

      Vad du gick på? En poesikurs?😀

      Japp, det var så jag menade. Är inte säker på att jag till slut skrev om den film jag tänkte på när vi valde temat. Skulle skrivit upp det på en gång.🙂

      Jag lyssnar ju igenom gamla avsnitt av Filmspotting och där hyllas den med jämna mellanrum av Adam, bl a i ett avsnitt jag lyssnade på för några dagar sen som spelades in i samband med att Dennis Hopper gått ur tiden.

      Mer likt Twin Peaks, ja. Finns en del scenografilösningar som liknar MD (och TP), främst vägglampor.

  3. Fiffi skriver:

    Det här är en film jag längtar efter att se om men jag vågar inte riktigt…. Gav den 5/5 när jag såg den på bio men ja….som sagt….filmer kan ju åldras lite olika. Dennis Hopper är däremot klockren som skurk både här, i Waterworld OCH i Speed!😀

  4. Sofia skriver:

    Spännande val, just för att denna Frank gärna framhålls som en sällsynt läskig skurk. För egen del var det alldeles för länge sedan jag såg Blue Velvet för att ha någon uppfattning, så så hårt fastnade uppenbarligen inte den gode Hopper hos mig. Samtidigt kan jag hålla med om att det oftare blir mer intressant när en rollfigur innehåller både mörka och ljusa sidor. Men skvatt galenskap har sina poänger den också🙂

    • Jojjenito skriver:

      När jag tänker efter så känns Frank inte som en klassisk skurk. Han är på ett sätt bortom elak. Han är så störd att han inte kan hjälpa det.

  5. filmitch skriver:

    Bra val. Gillar filmen och har sett om den otaliga gånger. Tror tom att min fru gjorde en analys av filmen när hon läste filmvetenskap så hon är den som sett filmen flest ggr i det Levandriska hemmet.
    jag tycker nog att den håller än – när jag såg den senaste ggn så fick jag samma sköna känsla av mys/rys fult och vackert. Visst är det en förövning till Twin Peaks men en bra sådan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: