Jurassic World (2015)

filmspanarna_kvadratJag har ingen speciell relation till Jurassic Park-filmerna som många andra verkar ha (kanske främst gäller amerikaner?). Så när filmspanarna gick och såg dino-omstarten Jurassic World så förväntade jag mig en mysig actionrulle, varken mer eller mindre. Fick jag vad jag väntade mig? Ja, det skulle nog vilja påstå.

I filmen är nöjesattraktionen öppnad igen 20 år efter det första försöket som ju så kapitalt misslyckades. Den här gången har man expanderat från en ”park” till en hel ”värld”. Hit kommer Gray (ung dinofantast) och hans äldre bror Zach (inte fullt lika fascinerad av dinosar) för att spendera en helg i juravärlden där deras isdrottning till moster (Jessica Chastain light = Bryce Dallas Howard) jobbar. När skiten träffar fläkten, eller snarare när den nya publikdragaren Indominus rexen kommer lös, så kallas mannen som talar med dinosaurier in. Dinoviskaren heter Indiana Jon…eh Owen och spelas av den av nån anledning tokhajpade Chris Pratt. Fast visst, han har en viss charm.

I en sidoplott vill även en ond man spelad av Vincent D’Onofrio använda smådinosen Velociraptorn som soldat i människans tjänst. För dinosaurier går ju att kontrollera, ungefär som när man säger sitt, ligg, rulla, till en hund, det vet ju alla. Det kan ju aldrig gå fel.

”Jag kan flyga, jag är inte rädd”

Oh, well. Jag hade roligt när jag såg Jurassic World. Så är det bara. När väl actionen sätter igång tycker jag det är underhållande. Jag drogs helt in i filmen från och med att de två bröderna åker iväg i de där glassfärerna. Var det gyrosfär de kallades? Hela den sekvensen var rejält bra gjord och fint sammansatt trots att den pågår ett bra tag. När de sitter i käften på Indominus rex så satt jag på kanten av mitt biosäte. Vi får även ett klassiskt hopp från en hög klippa ner i vatten. Äventyrsmatiné av bästa sort.

Ett tag var faktiskt filmen uppe och nosade på en fyra. Men det var under själva visningen alltså. Efteråt och om man tänker efter bara lite så inser man att filmen inte har nåt manus som håller ihop överhuvudtaget. När vi filmspanare pratade på och på väg till Vapiano så hittade vi ganska så exakt 153 hål i handlingen eller andra bisarra brister.

Varför springer Bryce Dallas Howard omkring i högklackat ute i djungeln? Kan man ens springa omkring i högklackat ute i djungeln? Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill? Varför hade man med en berättarbåge där den äldste brorsan stirrar på tjejer som inte följdes upp alls? Varför kysste plötsligt Owen isdrottningen när hon skjutit en raptor? Skulle hela sekvensen då isdrottningens brittiska assistent agerade leksak åt ett vattenmonster vara rolig eller tragisk?

Äh, skit i det! Jag hade roligt trots de uppenbara bristerna. Det blir en trea.🙂

*kopplar på hjärnan igen.*

    

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om Jurassic World. Vill de besöka parken igen?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmitch

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

22 Responses to Jurassic World (2015)

  1. Pingback: Jurassic world (2015 USA) | FILMITCH

  2. Pingback: Jurassic World (2015) | The Nerd Bird

  3. Pingback: Jurassic World (2015) | Rörliga bilder och tryckta ord

  4. Pingback: Jurassic World (2015) | Flmr

  5. Steffo skriver:

    Är humöret gott och filmkänslan behaglig kan man ju också ignorera 153 hål i handlingen och bara hänga med på åkturen och ha lite kul…precis som du hade!🙂

  6. Fiffi skriver:

    ”Varför får man själv som litet barn styra den där gyrosfären vart man vill?”
    Det tänkte jag också på. Det kändes helt galet farligt.

    • Jojjenito skriver:

      Det var väl en sån där typisk grej där det är så för att det står så i manus så att bröderna kunde åka iväg ensamma och stöta på I-Rex.

  7. Sofia skriver:

    Samma upplevelse här, kul trots uppenbara ”brister”🙂

  8. Henke skriver:

    Det var kanske en hel hög med förklädda amerikaner vi såg filmen ihop med!🙂

    En av ungarna var inte bara dino-fantast, de var båda ena hejjare på att mecka jeepar också!

    154:e hålet: varför hade man en berättarbåge om att barnens föräldrar skulle skilja sig som aldrig följdes upp?

    Var på Gröna Lund igår. Kvasten, Jetline, Twister. Trevliga och fartfyllda ”rides”. Kul medan de varade, men inget som direkt gjorde starkt intryck på mig… Ungefär som Jurassic World alltså!

    • Jojjenito skriver:

      Japp, där hittade du det 154:e hålet. Lillbrorsan grät på tåget (eller om det var en buss) och sen var det inget mer med det. Fast när föräldrarna såg sina barn på den där uppsamlingsplatsen så förstod de ju att de var en FAMILJ och att de MÅSTE hålla ihop, för överlevnad. Aaaaw.

  9. filmitch skriver:

    Om man bortser från det kräkfyllda budskapet så fann jag filmen vara oväntat ospännande – det var nog mitt största problem.

  10. Carl skriver:

    Farligt att diskutera filmen innan intrycken har fått sjunka in och jäsa ihop till en beständig känsla.

    Det där med den hormonstinna brodern var lite konstigt. Det var en vettig setup för en syskonrelation där den yngre brodern är ledsen för att den äldre inte är lika investerad i deras syskonrelation längre. Och så återknyter de banden genom ett dinotrauma. Men här drog man istället in att lillebror var ledsen för att föräldrarna kanske skall skiljas, vilket varken byggs upp innan eller följs upp efter. Riktigt slarvigt försök att skriva något Spielbergigt. Eller var det medvetet ironiskt att bara plocka osammanhängande ingredienser från Spielberg och trycka ned i mixern?

    • Henke skriver:

      Jag gillar idén med att allt är en ironiskt twist på en Spielbergiansk typfilm mer och mer… Men ack, tror dock inte på den tesen. Filmen är helt enkelt bara dåligt skriven…

      Det är farligt att skriva texten för kort inpå upplevelsen ibland. Jag har börjar överväga tanken att jag missade målet med Mad Max tex…

      • Jojjenito skriver:

        Du menar att Mad Max var bättre än vad du uttrycker i din revy? Var det inte så också att du såg den med en kompis och att ni efter filmen lite drog ner varandra genom att hitta fel. Eller var det en annan film jag tänker på?

        • Henke skriver:

          Det är nog Mad Max du tänker på. Jag såg den med Halo och vi båda kunde konstatera svagheterna i manus och med Max’s karaktär tex. Men det var bara en liten del (~10%) av anledningen. Framför allt berodde det på att jag oftast (oavsett sällskap) bedömer karaktärer och handling/story/logik/känsla i första hand. Inom dessa områden har Mad Max: Fury Road vissa svagheter. Men som renodlat actionspektakel är den nydanande och häftig som tusan. Om man ser filmen som en actionbalett skulle jag ge den ett högre betyg…

    • Jojjenito skriver:

      Helt rätt iakttagelser om broderrelationen. Det var bara småbitar här och där utan att nåt följdes upp ordentligt. Jag tror det handlar om slarvigt manus. Fast å andra sidan tyckte jag Bryce Dallas Howards förvandling från isdrottning till Djungel-Jane i högklackat var så fånig att det blev roligt och därmed kändes som en medveten blinkning till en äventyrsfilm från 50-talet. Så jag är inte helt säker.😉

      Vad är det som är farligt med att diskutera filmen för tidigt? Att man bara fokuserar på plot holes menar du och missar the big picture? Eller tvärtom, att man bara går på den sköna åkturen och glömmer resten?

      • Carl skriver:

        Jag menar främst att du får din upplevelse förstörd av folk som hade en annan upplevelse. Det är förstås bra att stöta och blöta sin uppfattning, men risken är stor att det inte är ens egen uppfattning i slutändan om man inte har låtit saker sjunka in. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Om man ser om en film senare så får man väl omvärdera. Och när det gäller blockbusters så är kanske det bestående minnet mindre signifikant än verk som berör lite djupare.

        • Jojjenito skriver:

          Ja, där har du ju en poäng. Jag tror jag inte brukar låta mig påverkas så mycket om vad andra säger, att låta mig dras med i det negativa. Nu kan det ju iofs även vara precis tvärtom: att man ser nya (bra) saker som man själv hade missat, och så plötsligt blir filmen bättre. Om man verkligen gillar en film och den så att säga står emot andras upplevelser så är det väl i slutändan beviset för att en bra film (alltså en film som jag själv verkligen tycker är bra, som vanligt är ju allt subjektivt). Intressanta diskussioner det här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: