Cold in July (2014)

Ni vet det där fenomenet när två filmer som har ungefär samma upplägg och som kommer ut samma år. Det brukar ju främst gälla lite större filmer från de större filmbolagen. Men det kan tydligen även gälla indiefilmer. Cold in Julys systerfilm heter Blue Ruin. Bägge filmerna handlar om personer som hamnar i våldsamma situationer som de inte är vana att hantera eller överhuvudtaget vara i, situationer där de själva känner sig tvingade att använda våld.

I Cold in July är det Michael C. Hall, i en skrämmande 80-talsfrilla, som dras in i en härva av hämnd, våld och död. Efter att ha skjutit en inbrottstjuv, mer eller mindre av misstag, så får Hall Sam Shepard (som spelar sonens pappa) efter sig. Men storyn tar sen inte riktigt de vändningar som man kan förvänta sig.

I ett sms till Fripps filmrevyer-Henke kallade jag Cold in July för hårdkokt trash noir. Ja, det stämmer väl ganska bra. Fast just Hall var inte speciellt hårdkokt, i alla fall inte inledningsvis. Hårdkokt (och stenhård) var däremot Sam Shepard.

Det var riktigt kul att se Michael C. Hall igen efter att nog senast ha sett honom i Six Feet Under (nej, jag har inte sett Dexter). Han är perfekt som den nervöse och tafatte pappan som inte borde ha lov att ha pistol hemma, och som även borde skaffa en ny frisör.

Cold in July

Början av filmen var intressant. I småstaden vet alla vem du är och vad du har gjort. Hall känner sig mycket besvärad när han får beröm efter sitt dåd, ungefär som att han har skjutit sin första älg. När Sam Shepard dyker upp övergår besväret till nervositet. Jag fick Hitchcock-vibbar, ”fel man på fel plats”-vibbar. Samtidigt är det mycket film noir över Cold in July. Den är även rejält snygg och har ett härligt 80-talssyntljudspår.

När sen Don Johnson (av alla) dyker upp så fick jag faktiskt The Station Agent-vibbar. Ja, det kanske låter konstigt men Cold in July är lite som en våldsam film noir-version av The Station Agent. En grupp människor träffas, snackar, gör saker ihop, bondar. Ja, kanske långsökt men av nån anledning kom jag att tänka på den filmen. Just det där med att från början väldigt olika personer har utbyte av varandra.

Min enda lilla invändning är – och här kommer det nog spoilers, så se upp – är kanske motivationen hos Michael C. Halls rollfigur mot slutet av filmen. Varför följer han med Sam Shepard? Varför känner han ett behov av att göra det han gör när han har fått reda på att den han sköt inte är den han tror? Hade han fått smak på våld som koncept? Kände han en skyldighet mot Shepards rollfigur? Finns det inte en kinesisk tradition kring vad som gäller om du räddar livet på en annan människa? Att livet på den människa som räddades nu är i händerna på den som utförde räddningen. Att den som räddade nu ansvarar för livet på den som räddades. Lite tvärtom, liksom.

Nåväl, slut på mina funderingar om detta.

När det gäller Blue Ruin vs Cold in July så blev det till slut den blå filmen som tog den plats som fanns för en av dessa filmer på min topplista över förra årets bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Cold in July (2014)

  1. Steffo skriver:

    Gött betyg!!!
    Jag gillade denna stenhårt! Just känslan, som du beskriver mycket bra. Lägg till det just att rullen med ens tar en ny vändning vartefter. Lite knäppt, lite obekvämt för filmens huvudroll, men ganska mycket mörk spänning. Värd sina höga betyg den fått lite överallt! Helt klart!

    • Jojjenito skriver:

      Japp, härlig stämning i den, och skönt att inte veta nåt om handlingen alls. Jag gick liksom bara på tips från er andra bloggare och såg den helt ospoilad. Skönt.🙂

      Och då kommer följdfrågan: Hur värderar du den jämfört med Blue Ruin?

  2. Movies - Noir skriver:

    Kul att du tog dig an denna och gillade den så pass! För egen del var det inget snack – denna var/är den bättre av de två. Och då såg jag Blue Ruin innan. Själv tänkte jag inte så mycket på likheterna dem emellan.

    Det här är (i mina ögon) en bättre film på alla sätt och vis. Just noir-influenserna kan ha bidragit, men även att den utspelar sig på 80-talet och den sköna musiken bidrar. Åtminstone en svag fyra till Cold in July. Kommer säkerligen se om den vad det lider…

    • Jojjenito skriver:

      Det var en av filmerna som jag hade på listan över filmer att se innan jag satte ihop min 2014-topplista. Kul att den höll för hajpen.

  3. Henke skriver:

    Håller med dig Jojjenito. Blue ruin är den bättre filmen på grund av att den känns som att den är ”på riktigt”. Cold in july är coolare, ballare, mer lik en Tarantino-film vilket också betyder mer ”serietidningslik”…

    • Jojjenito skriver:

      Jag vill egentligen inte ställa filmerna emot varandra för jag tycker ju båda två är superbra. På lite olika sätt. Som du säger Cold in July känns mer som snygg b-action (fast liksom b på låtsas) medan Blue Ruin känns som Coen noir.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: