Still Walking (2008)

decadesDen sista (sista!) gemensamma filmen i Henkes och Christians mastodontprojekt kallat Tema: Decennier blev en japan. Det handlar om Hirokazu Koreedas Still Walking eller Aruitemo aruitemo som den heter på japanska. Aruitemo aruitemo betyder helt enkelt ”gå gå”. Gå vidare? Gå vidare i livet? Livet går vidare?

Filmen handlar om en familj som under en årlig sammankomst minns den äldste sonen som gick bort i en olycka för 12 (15?) år sen. Varje år samlas familjen, mer eller mindre motvilligt, för att äta mat, minnas eller förtränga Junpei samt försöka undvika all form av social kontakt med varandra.

Social kontakt var det. Jag överdriver förstås en del. Vissa familjemedlemmar är mer socialt slutna än andra. Men det här är alltså Japan vi pratar om och då är det lite annorlunda kulturella spelregler som gäller.

Just förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar är nåt jag känner igen från Yasujirô Ozus filmer, framförallt Föräldrarna (Tôkyô monogatari/Tokyo Story) och de två andra delarna i den s.k. Noriko-trilogin. I Föräldrarna är det barnen som inte tycker att de har tid, ork, lust att besöka sina föräldrar. Under ytan är det väl förmodligen andra orsaker än att de inte bryr sig men de (barnen) framställs som ganska hänsynslösa och osympatiska. Föräldrarna var för övrigt en av decennietemats gemensamma fredagsfilmer i februari förra året! Cirkeln är sluten.

Still Walking

I Still Walking är det en son (den yngre brodern till den som omkom) som känner att det där med att besöka föräldrarna inte är världens roligaste. Han är less på att få frågor om hur det går på jobbet (ett jobb som han i själva verket inte har), om han varit hos tandläkaren (!) osv. I botten finns givetvis problematiken kring att ”fel” son dog. Ordinary People? En film som jag inte sett men som jag drar paralleller till.

Det första jag tänkte på när filmen började var att en vuxen kvinna (dottern i familjen) lät som ett barn. Det är tydligen så här man pratar i Japan. Jag vet inte om det berodde på att hon just i den första scenen pratade med sin mamma, men det lät hur som helst mycket märkligt. Fast jag känner nog igen det från andra japanska filmer om jag tänker efter.

Det andra jag tänkte på var hur man fokuserade på mat, och tillagning av mat, och hur detta kan vara en meditativ och rogivande syssla som får folk att komma närmare varandra. Mat, och maträtter, precis som musik, kan framkalla nostalgiska känslor kopplade till minnen. Detta visar filmen på ett fint sätt.

Slutligen fick jag återigen bekräftat att asiater ofta sitter på huk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är decennietemat slut för min del. Här hittar ni alla filmer jag skrev om. Vad ska jag nu skriva om för filmer på fredagar?!

Kolla nu in vad Henke och Christian tyckte om Still Walking. Hade de svårt att sitta stilla av upphetsning eller bad de en stilla bön om att filmen skulle ta slut?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

6 Responses to Still Walking (2008)

  1. Movies - Noir skriver:

    Jag och Henke var överens om att detta var en bra film att avsluta Decennier med. Skönt att läsa att du verkar hålla med. Hade du sett någon film av Koreeda tidigare? Har för mig att du gjort det. Tycker det är en klart intressant regissör. Detta var min fjärde film av honom och jag har inte blivit besviken på någon film (även om Air Doll var något svagare).

    Kul att du också noterade att det fanns likheter med Tokyo Story / Föräldrarna. Skrev om det i min text. Däremot tänkte jag inte på Ordinary People (som jag sett och gillar mycket), men du har rätt där med att ”fel” son dog och hur det påverkar familjen. Se den förresten, tror du inte blir besviken.

    Detta var en film som jag blev klart nöjd med, inte minst att den växt i efterhand. Meditativ, stillsam film som får med mycket av familjen och livet.

    • Jojjenito skriver:

      Japp, jag har sett just Air Doll tidigare (på Sthlm Filmfestival).

      Likheterna med Föräldrarna var ofrånkomliga. Det var nästan det första jag tänkte på, just under scenen när sonen åkte tåg till föräldrarna tillsammans med frun och barnet.

      Ja, kanske tar och kollar in Ordinary People. Jag känner till den mest för att det var den som tog Oscarn 1980 istället för Raging Bull.

  2. Henke skriver:

    Sista! Känns overkligt på något sätt… Blandade känslor av lättnad och saknad (redan!).

    Kul det där med att asiater ofta sitter på huk. Och att det är en viloposition. Funkar inte för mig kan jag säga…

    Kul att du lyfter att de lagade mat och åt mycket i filmen. Det är nästan det man kommer ihåg mest från filmen, men jag missade att skriva om det.

    Still walking … sitta stilla … Hehe, nja, det var inte din bästa Jojjenitoism i världshistorien.

    Tack för att du följt med oss på resan Jojje!

    • Jojjenito skriver:

      Ja, lite overkligt. Japp, det är en viloställning för asiater. För oss oviga européer så är det mest jobbigt.😉

      Maten var ett trevligt inslag. Påminde mig om en del andra asiatiska filmer, som Doften av grön papaya eller Mat, dryck, man, kvinna.

      Det var en trevlig resa!🙂

  3. Carl skriver:

    Spännande det där att barnen inte bara är för upptagna för att besöka föräldrarna utan tycker att det är jobbigt att vara besvikelser. Och att föräldrarna faktiskt känner så på något plan. Över lag är det många förbjudna tankar som känns helt naturliga och inte fullt så usla som de låter på pappret. Fin film.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: