Deux jours, une nuit (2014)

De belgiska bröderna Dardenne gör europeisk diskbänksrealism och tidigare har jag sett Barnet och Rosetta, två starka och bra filmer. Speciellt Barnet var en film som berörde (mig) och den hamnade precis utanför min topplista för 2005.

Deux jours, une nuit är deras senaste skapelse och den här gången har de faktiskt fått in litet stjärnglans i sin film i form av en viss Marion Cotillard. Nu är ju givetvis Cotillard sminkad för att se osminkad ut och klädd i jeans och linne som den slitna tvåbarnsmorsan Sandra med depressionsproblem hon gestaltar i filmen.

Sandra är efter en viss tids sjukskrivning tillräckligt frisk och redo att komma tillbaka till sin arbetsplats. Det kommer som en chock när hon får höra att hon ändå inte får komma tillbaka utan ska sägas upp. Hennes kollegor har fått ett val: antingen får de sin (som jag förstod det) årliga bonus på 1000 euro (och då måste Sandra gå) eller så får Sandra stanna men då blir det ingen bonus. En omröstning har skett och kollegorna röstade på bonusen. Ett fåtal av kollegorna känner dock för Sandra och lyckas få till en ny omröstning då de tyckte att den första inte gått helt korrekt till. Sandra har nu hela helgen på sig att försöka övertala sina kollegor att låta henne stanna.

Två dagar, en natt

Min första tanke i filmen var att Sandra verkade trött. I den första scenen har hon bakat en paj och ligger och sover medan den är i ugnen. När hennes mobil, inte äggklockan, ringer tar det en lång stund för henne att vakna till.

Min andra tanke var att jag inte kunde låta bli att störa mig på upplägget. Jag kan helt enkelt inte köpa att ett företag skulle låta de anställda rösta om en person ska få sparken eller inte. Att företagets ledning bestämmer att de anställda ska få en bonus samtidigt som en eller flera får gå, ja, det händer dagligen, men att låta personalen avgöra? Tillåt mig tveka.

Min tredje tanke var att den skådis som gör Sandras man har en ganska otacksam roll i filmen. Allt han gör i filmen är att säga ”Sandra! Sandra! Sandra!” – och så bakar han litet pizza. Apropå pizza, så blev Sandras nybakade paj undanskuffad till förmån för mannens pizza, och just detta kan ha varit filmen största ögonblick för mig. Den där pajen skjuts åt sidan på köksbänken när pizzorna kommer ut från ugnen. Det fanns något i detta som jag fann väldigt sorgligt. Just mammans tappra försök, som hamnar vid sidan om och glöms bort.

Min fjärde och sista tanke var att filmen till slut inte funkade för mig. Det blir för repetativt. Sandra åker runt och pratar med sina kollegor. För att få litet variation hade jag gärna sett några scener med hur de som besöks reagerade (och interagerade med varandra) efter att hon gått. Men icke. Det är Sandra som är i fokus. Dessutom tyckte jag att manus var ganska svagt med en del övertydliga politiskt korrekta poänger. Njae, jag vet inte, Dardenne-brödernas film känns för mig som en överdramatisk Hollywood-rulle klädd i en europeisk finfilmsskrud. Marion lyfter ändå filmen en del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det finns fler som skrivit om Två dagar, en natt och åsikterna har gått isär. Kolla t ex in vad Rörliga bilder och tryckta ord, Movies – Noir, The Velvet Café, Har du inte sett den?-Carl och Fiffis filmtajm tycker.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

12 Responses to Deux jours, une nuit (2014)

  1. Fiffi skriver:

    Du har formulerat det som skavde i filmen jättebra tycker jag. Scenen med pajen och pizzan tänkte jag inte på något speciellt när jag såg filmen men nu när du skriver om den minns jag den tydligt. Tänk att en sån ”liten” grej kan visa så mycket. Pappans pizza gick före.

    • Carl skriver:

      Är det verkligen konstigt att man äter huvudrätten innan desserten? Man fick ju se när de sedan mulade i sig både pizza och paj, vilket kanske är mer uppseendeväckande för en film.

      • Jojjenito skriver:

        Aha, var pajen en efterrätt?! Jag uppfattade det som en varmrätt, typ köttfärspaj. Och jag missade att de även åt upp pajen vid middagen. Hur som helst, så kunde jag inte låta bli att notera hur pajen, bokstavligen, sköts åt sidan på köksbänken oavsett om den åts upp senare eller ej.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, jag fann att det fanns en del saker som skavde i filmen och tydligen lyckades jag få ner dessa svart på vitt. Ja, märkligt hur den där pajen var det jag gillade mest med filmen. Kanske jag som läste in för mycket.😉

  2. Carl skriver:

    Det förekommer absolut att anställda får välja mellan sänkt lön och neddragningar. Jag kände att den verkliga orimligheten gjorde filmen mer angelägen.

    • Jojjenito skriver:

      Val mellan sänkt lön och neddragningar är en sak. Val mellan sänkt lön och att sparka en speciellt utsedd person är en annan. För mig så skavde det.

      • Carl skriver:

        Men det är ju det som är så bra. Filmen skalar av det där valet och visar att det ju är en individ och medarbetare som de väljer att offra. Att man formulerar det annorlunda ändrar inte detta faktum. Flera av medarbetarna i filmen försöker påstå att de inte röstar mot Sandra utan för sig själva, eftersom de inte vill se att den här individen drabbas.

        • Jojjenito skriver:

          Jag hör vad du säger men för mig funkade det inte riktigt. Jag gillar diskussionerna vi har om filmer. Du har en förmåga att se bortom min snäva horisont.🙂

  3. Movies - Noir skriver:

    Håller med dig. Filmen blir för repetativ och jag noterade även den politiska korrekheten du nämner.

    Angående det där med att välja bonus/höjd lön eller att ha kvar sin kollega köpte jag inte heller det till en början. Just att de INTE skulle stå bakom sin kollega kändes konstigt. Men det kunde finnas mer bakom det. Som t.ex. att Sandra innan sin sjukskrivning helt enkelt var en dålig person och behandlade sina arbetskamrater illa. Vem vet?

    Dock har jag läst att bröderna Dardenne hade hört talas om just detta scenario på riktigt där arbetskamrater valde mellan bonus/höjd lön och sin kollega. Så det verkar inte ha varit påhittat för filmens skull, utan snarare taget från det verkliga livet, hur konstigt det än låter.

    • Jojjenito skriver:

      Att Sandra eventuellt skulle ha varit en ”dålig” person tror jag inte alls. Snarare var det ju så att hon hade hjälpt en nyanställd kollega och tagit på sig ett av hans misstag. Han skämdes ju för detta när de möttes.

      Det är klart att precis just detta scenario händer och har hänt men jag kunde inte riktigt se logiken i att göra så från företagets sida här. Om ett företag vill bli av med personal så säger man upp personal, man frågar inte de anställda.

  4. Sofia skriver:

    Som sagt, jag gillade den här filmen oväntat mycket och tyckte att det repetitiva blev något av en styrka — den ultimata hopplösheten. Ifrågasatte inte heller vare sig Sandras sjukskrivning eller det faktum att personalen fick en möjlighet att välja mellan sin egen bonus eller hennes jobb. Det var ju ett ganska litet, privatägt företag i ett land som sannolikt inte har samma anställningsskydd som Sverige.

    • Jojjenito skriver:

      Ultimat hopplöshet, japp, där sammanfattar du det bra.😉 Fast det slutade ju faktiskt litet hoppfullt vilket var skönt.

      Ok, nu när jag tänker efter en gång till så förstår jag faktiskt hur företaget resonerade. Om man bara bett de anställda om att välja mellan att inte få bonus eller att det inte ska bli nån uppsägning (utan utsedd person) så kanske många valt bort bonus i rädsla för att själva bli uppsagda. När det var Sandra som skulle bli uppsagd så blev ett lättare val. Fast å andra sidan kunde väl företaget som de ville i alla fall. Men det ville väl köra med en sorts ”falsk” valfrihet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: