Pojken med guldbyxorna (2014)

Pojken med guldbyxornaPojken med guldbyxorna var en tv-serie som jag såg som barn och gillade. Jag tror det var blandningen av realism och magi som tilltalade mig. Jag minns den som väldigt spännande och att den slutade lite jobbigt. Det var den lilla killen med byxor som han plockade sedlar ur och hans pappa mot stora stygga skurkar som förr eller senare skulle få fatt i dem. Jag minns att det fanns ett allvar, ett överhängande hot, att pojken Mats och hans pappa faktiskt skulle kunna råka illa ut. Nu har alltså Ella Lemhagen gjort uppdaterad film av historien som från början bygger på Max Lundgrens bok med samma namn från 1967. Jag har faktiskt inte sett en enda film av Ella Lemhagen så det här var premiär för mig. Lemhagens filmer har inte lockat mig speciellt och enda anledningen till att jag såg Pojken med guldbyxorna var att jag var nyfiken på den pga av tv-serien.

Jaha. Vad ska jag säga om det här då? Jag säger att det är en harmlös svensk familjefilm. Det fanns en viss nostalgi från tv-serien med den tunnades ut allt eftersom. Jag tyckte inledningen inte hade tillräckligt med uppbyggnad. Plötsligt var byxorna bara där. Det förekom några i mina ögon vädligt märkliga scener när Mats och hans kompis shoppar på varuhus, slösar pengar på leksaker, godis, tv-spel, limousiner och partar. Det kändes helt udda och som en annan film.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Mats och hans kompis förändras lite väl mycket åt ena eller andra hållet efter att de hittat byxorna. Pre-byxor är de snälla och hänsynsfulla. När de väl insett vad det är för byxor blir de rent elaka och utnyttjar hemlösa på ett ganska förnedrande sätt för att sköta deras ”efter skolan”-jobb. En stund senare är de jättesnälla igen och hjälper en viss hemlös vid namn Zeke. Jag vet inte, jag tyckte det svängde lite snabbt här, men å andra sidan har jag aldrig haft ett par guldbyxor själv.

När jag såg originalet som barn tänkte jag aldrig på att den skulle ha varit politisk men det måste den ju garanterat ha varit. En svensk tv-serie för barn på 70-talet där en pojke hittar pengar i byxor som han skänker till välgörande ändamål… I 2014 års tappning körde man igenom det spåret ganska snabbt (det är ju inte riktigt samma tid nu) varefter filmen övergick till att bli en äventyrsthriller med biljakter och schablonskurkar.

En lustig detalj är att handlingen och miljöerna under filmens avslutning är som hämtade ur slutet i Terminator 2! Istället för T-1000 har vi den elaka företagsledaren (spelad av dansken Kurt Ravn) och Arnolds snälla Terminator spelas här av guldbyxorna själva skulle man kunna säga.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallPojken med guldbyxorna hade biopremiär igår fredag. Jag såg den under Malmö Filmdagar och av filmspanarna så tror jag att det var jag, Fiffi, Carl och Johan som såg den. När recensioner dyker upp så lägger jag till länkar här nedan.

Fiffis filmtajm

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to Pojken med guldbyxorna (2014)

  1. Pingback: Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

  2. Sofia skriver:

    Gör byxorna tummen upp?😉

  3. Haha, Terminator-vibbar alltså! Jag minns när Ella Lemhagen skulle pitcha filmens handling för Kino under Cannesfestivalen förra året och jag direkt avfärdade hennes insäljning av en remake som något av det mest torra jag hört med tanke på att det var en barnfilm hon skulle göra. Nu har även *jag* inget starkt minne av dom ekonomipolitiska undertonerna från originalet men som du säger finns dom ju där och i tillbakablickar när remaken varit aktuell har jag fått minnet mer uppfräschat, med mina mer vuxna ögon. Jag vet inte om jag kommer se denna film, men blir det av är det nog av en ren tillfällighet.

    På något sätt gillar jag ändå känslan av pulserande actionthriller som åtminstone trailer ger. Det påminner mig om den tunga spänningen i Kalle Blomqvist från 90-talet. Satan vad bra Kalle Blomqvist var alltså…

    • Jojjenito skriver:

      Ja, Terminator-vibbar, helt klart.🙂

      Fast vad är det som säger att en barnfilm behöver vara ”det mest torra jag hört”?

      Apropå barnfilm, har du sett The Boxtrolls. Det är en ren barnfilm (utan ”vuxenskämt” som föräldrar ska uppskatta) och den var inte det minsta torr.

      Kalle Blomkvist har jag inte sett. Och ska jag vara ärlig så hade jag nog aldrig sett Pojken med guldbyxorna om den inte hade visats under Malmö Filmdagar.

      • Jag var lite otydlig, men jag menade inte att barnfilm är torr, utan Ella Lemhagens beskrivning av vad hon ville göra av sin remake på ”Pojken med Guldbyxorna” var väldigt torr. Det lät inte som att hon riktade sig till en barnpublik i sitt sätt att sälja in filmen. Hon pratade länge om finanskrisen, politik och pengars vikt vilket filmen ju givetvis handlar om, men hon lät mer som en finansminister än en passionerad barnfilmsregissör.🙂

      • Boxtrolls har jag inte sett men gillar iaf upplägget. Kan nog hända att den flänger förbi mina ögon en vacker dag.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: