The Scarlet Letter (1926)

The Scarlet LetterJag har sett stumfilm på Cinemateket med livemusik några gånger tidigare (Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler). Då har det varit den utmärkte pianisten Matti Bye som stått för musiken. Den här gången var det lite annorlunda. Eller jag trodde i alla fall att det var annorlunda. Cinemateket kör under hösten stumfilm ute på Filmhuset och sex svenska artister skriver ny musik till en stum film och framför den live under visningen. Det hela går (givetvis) under namnet Sounds of Silence. När Fiffi skickat ut en förfrågan om några ville haka på för att se filmen The Scarlet Letter från 1926 med Anna Järvinen som artist så tackade jag ja, och i lördags bänkade sig jag, Fiffi och Henke i Bio Victors stenhårda svarta lädersäten. Passande namn på salongen för övrigt.

Det hela började med en kort presentation om den film som Anna Järvinen (tydligen själv men kanske med lite hjälp?) valt och sen kom hon (Anna) och musikern Tapio Viitasaari (piano, valthorn och grammofon) in och satte sig ner med blicken mot duken och ryggen mot oss. Det var det här som jag var lite fundersam kring innan visningen. Skulle man titta på artisten (Anna i det här fallet) eller på filmen? Men om man tänker efter lite så är det ju filmen det handlar om och artisten måste ju vara helt fokuserad på den för att tajma sin musik rätt. Det går liksom inte att spela för publiken. Man spelar för filmen. Efter ett tag hade jag helt sugits in filmen.

The Scarlet Letter bygger på Nathaniel Hawthornes roman (The Scarlet Letter/Den eldröda bokstaven) från 1850 och utspelar sig i Boston under det puritanska 1600-talet. Unga Hester Prynne (Lillian Gish!) får ihop det med prästen Dimmesdale (svenske Lars Hanson) får en oäkta dotter. Ajabaja! Men de kan väl gifta sig frågar ni er? Ja, fast problemet är bara att Hester redan är gift. Innan hon lämnade England så giftes hon nämligen bort till en äldre herre som under sin senare resa över till Amerika försvann. Stort drama och stor tragedi. Hester blir utstött i byn (ja, Boston var inte mer än en by på den här tiden) och tvingas leva med ett A fastsytt på brösten i resten av livet. Ingen (well, förutom Hester då) vet att det är byprästen Dimmesdale som är fadern men det gör inte Dimmesdale gladare. Han lever med hjärtesorg och en stor tyngd i sinnet.

Filmen regisserades av vår svenska hjälte Victor Sjöström (eller Victor Seastrom som det stod i förtexterna). Sjöström är en riktigt filmmakare, det märkte jag. Filmen innehåller en del fiffigt kameraarbete och bildlösningar. En scen som stack ut är när Hester och Dimmesdale i början av filmen träffas ute i skogen på en liten väg. Kameran följer dem när det går framåt… och så bakåt… och så framåt igen. Jag vet inte, men den kändes inte daterad alls utan bara härlig och flytande.

Lillian Gish! Vilken stjärna. När hon släpper ut sitt långa hår… ja, hon hade varit en stjärna idag med kan jag säga. Hennes motspelare Lars Hanson såg ut som Bradley Cooper. En överspelande Bradley Cooper. Av nån anledning fann jag inte det stumfilmiska överspelet störande. Historien är så tragisk och dramatisk att det liksom passade in.

Sounds of SilenceApropå det galet uppskruvade dramatiska så fungerade Anna Järvinens musik som en sorts motmedel eller medicin mot det. Musiken är lugnt melankolisk, snarare än storslaget sorglig eller kanske en blandning. Detta gav en sammamtagen känsla där det inte blev för mycket av det goda. Järvinens ljudspår är inte en samling låtar från 1-9. Nej, det är ju ett ljudspår för en film. Det handlar om ett antal (kanske 3-4 stycken) teman som återkommer med jämna mellanrum i filmen för att passa in den scen som vi för tillfället ser. Anna sjunger nån gång riktiga ord men jag kunde inte höra vilka ord. I övrigt nynnar hon (eller vad man nu ska kalla det) och spelar gitarr. Mycket bra.

Jag nämnde att Lars Hanson var lik Bradley Cooper. Lillian Gish kanske påminde lite om Drew Barrymore när jag tänker efter. Sen spelades byns guvernör av en Billy Connolly-look-alike men det hade nog mest med frisyr, skägg och mustasch att göra. I slutet av filmen dyker en viss karaktär upp och då kom jag osökt att tänka på Hugo Weavings djävulslika figur Old Georgie i Cloud Atlas.

Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan. En märklig blandning av tragedi och humor i samma film. Inte som i sydkoreansk film idag där det kan växla under samma scen men nästan på. Vi har skvallrande tanter (speciellt en speciellt vidrig) som blir satta på plats av byns clown spelad av dansk-amerikanen Karl Dane (vars tragiska livshistoria jag läste om här).

När filmen var slut fick Anna och Tapio en lång applåd och sen gick de ut. Jag satt som ett fån och väntade på mer, en diskussion, en frågestund, prat, nånting om filmen, om varför Anna valt just den, hur det var att jobba med musiken, hur hon tänkte, hur det var att spela på det här sättet. Men av det blev det intet vilket jag tyckte var lite synd.

Nåväl, slutord: det var en ganska magisk kväll där film och livemusik sammansmälte till nåt som var större än sina enskilda delar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte om tillställningen. Stumma av beundran?

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to The Scarlet Letter (1926)

  1. Pingback: SOUNDS OF SILENCE – CINEMATEKET: DEN RÖDA BOKSTAVEN + ANNA JÄRVINEN

  2. David skriver:

    ”Humor! Filmen innehåller oväntat mycket sådan.” Tror att det har att göra med traditionen från melodramteatern som är full av lustiga karaktärer och irriterande side-kicks. Men en hel del stumfilm känns så otroligt ”modern” i vissa avseenden. Är det inte märkligt?

    • Jojjenito skriver:

      Just här stack humorn ut extra eftersom resten av filmen var så tragisk och mörk. Samtidigt lättade den ju upp stämningen. Jag tyckte också det fanns en hel del element i just den här filmen som inte kändes omoderna, t ex den där kameraåkningen längs vägen. Vad tycker du känns modernt i stumfilm?

      • David skriver:

        För det första finns en otrolig experimentglädje som är sällsynt idag, så att vissa filmer känns mer ”fräscha”, varierade och intressanta. Eller kolla på en film som ”M”, där hela temat känns mer aktuell idag än någonsin tidigare.

        • Jojjenito skriver:

          Intressant det där med experiment och nyskapande filmer. Ofta ser man ju inte originalet först utan en mer modern film som hämtat inspiration från en äldre film. Och sen när man väl ser ”originalet” så tycker man att ”well, det där har vi ju sett förr!”.

  3. Sofia skriver:

    Låter som en härlig filmupplevelse, jag är lite avis🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: