No (2013)

NoNo är historien om en diktators fall. Historien om ett nej medelst reklamfilm. Dessutom är det historien som gjorde att jag lärde mig historia. Chilensk historia i det här fallet. Visst, jag kände förstås till att en viss Augusto Pinochet tagit makten i en militärkupp den 11 september 1973 och sen behållit den makten under lång tid. Hur han sen blev av med makten, det var oklart för mig. (Eller blev han egentligen av med makten?)

Snyggingen Gael García Bernal spelar reklammakaren René som förmodligen tidigare varit en öppen Pinochetmotståndare men som nu tappat den gnistan. Han gör tillsammans med sin Pinochetvänliga chef Lucho (Alfredo Castro) reklamfilm för läskedrycker. René har en son tillsammans med sin (f.d.?) fru. Frun har inte tappat gnistan utan protesterar mot Pinochets våldsregim. Kanske detta är orsaken till att de, vad det verkar, inte längre lever ihop. Kanske det faktum att de fått en son som eventuellt kan utnyttjas för utpressning spelar in. Detta går filmen inte in på så mycket men att det finns saker under ytan är uppenbart.

1988 håller Chile en folkomröstning om diktatorn Pinochet ska få fortsätta vid makten i ytterligare åtta år. Två kampanjer drar igång, en NEJ- och en JA-kampanj. Båda får 15 minuter per dag på tv för sin sak. René blir anlitad av NEJ-sidan medan hans chef jobbar för JA. Hur ska det gå? Vilka sida utnyttjar bäst tv-mediets möjligheter. Folk med koll på chilensk historia vet förstås hur det går. Själv visste jag inte alls så för mig blev det en litet spännande del av filmen att få veta hur det gick i folkomröstningen.

Filmen ser ut att vara inspelad med en gammal VHS-kamera. Kontrasten är för hög och ofta blir bilden totalt övermättad med ljus, speciellt under utomhusscener då filmfotografen valt att filma rätt in i solen. Detta hände ofta så det måste ha varit ett medvetet grepp för att skapa en dokumentär känsla, och samtidigt en 80-talskänsla. Till den senare känslan bidrar även Bernals frisyr. Han har normal frisyr förutom en lång tofs i nacken. Det här var väl nån sorts synthfrisyr på 80-talet?

En notis, och det är en notis som gäller många filmer: Har ni tänkt på hur krystade dialogerna är ibland när rollfigurer flyttar sig från ett ställe till ett annat medan de pratar? Två personer börjar prata i en lägenhet. Den ena ställer en fråga. I nästa klipp som utspelar sig efter att de lämnat lägeneheten, tagit sig ut på stan och in på en bar svarar den andra personen på frågan som om inte nån tid alls har förflutit. Är det lathet eller konstnärlig frihet? Ska man bara släppa det och inte låta det störa en filmupplevelse?

En rolig detalj med filmen, en metadetalj, är att man har anlitat de verkliga personerna, t ex programledare i tv, som var med då på 80-talet när folkomröstningen ägde rum. Först visas autentiska tv-sändningar där man får se en 25 år yngre version av den person som sen är med i de scener som spelades in som en del av filmen. Ja, jag gillade greppet som gav en märklig metakänsla.

Jag gillade filmen men den kändes ändå nånstans lite blek. Jag blev aldrig helt engagerad. Kanske berodde det på att jag inte riktigt knöt an till huvudpersonen René.

Jag nämnde inom parentes i början att Pinochet kanske inte blev av med makten. När NEJ-sidan faktiskt vinner i filmen så kändes glädjen på nåt sätt ändå inte total. Det finns kanske några andra förklaringar till det, som att saker och ting liksom ändå går tillbaka till det normala, men faktum är att Pinochet aldrig blev åtalad för de brott som begicks under hans tid som diktator. (Jag har inte hjärnkoll på Chiles historia, som sagt, men att Pinochet var ansvarig för mord, tortyr och andra brott under 70- och 80-talet är väl ett accepterat faktum.) Istället blev Pinochet utsedd till arméchef och senare livstidssenator fick därmed åtalsimmunitet.

Hur som helst, kolla nu in en av NEJ-sidans reklamfilmer och lyssna på deras catchy jingel Chile, la alegria ya viene (Chile, lyckan kommer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det här var en av de filmer som man kunde hitta i en goodie bag som man fick under Malmö Filmdagar förra året. Även Fiffi grävde till slut fram den ur sin godispåse och vad hon tyckte om den kan ni läsa om här. NO o SÍ?

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

5 Responses to No (2013)

  1. Pingback: NO

  2. Fiffi skriver:

    Tack för din text, det var skönt att läsa den, betydligt skönare än att se filmen. Och tack för sparken i rumpan att se filmen, för vad jag än tyckte om den så har den legat på hyllan och osat ”seeee-miiiiig seeeeee-miiiig” i snart ett år. Jag blev bara lite överrumplad att den var så otroligt ”svår för ögat”. Har aldrig varit med om det förut. Kände du av det alls?

    • Jojjenito skriver:

      Den låg så där hemma hos mig också. Det var nog den enda av de filmer som vi fick där nere som jag faktiskt ville se.

      Jag noterade ju givetvis att fotot var dåligt fast med flit. Just motljusbilder tänkte jag speciellt på, som bilden jag använde i inlägget. Det blev överdrivet. Man kände liksom att det räcker nu, vi förstår. Men jag kände inga problem alls så som du kände.

  3. Movies - Noir skriver:

    Såg denna inför Oscarsgalan och det var inte någon favorit. Men de autentiska inslagen gjorde ändå sitt. Definitivt inget man ser om. Så här skrev jag.

    • Jojjenito skriver:

      Jag gillade de där autentiska inslagen som flöt ihop med filmen, personerna som spelade sig själva fast 25 år senare. Nej, är inte heller sugen på att se om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: