Godzilla (2014)

GodzillaJag såg Roland ”Jämmerich” Emmerichs Godzilla på bio när den kom 1998. Jag hatade den och delade ut en etta. Det japanska originalet är helt ok och framförallt har det ett väldigt bra soundtrack. När jag hörde om att det återigen skulle komma en remake (eller reimagining?) så var inte peppen så stor, inte stor alls. Sen fick jag höra att regissör skulle vara en viss Gareth Edwards. Nu kanske jag inte tycker att hans film Monsters var en riktig fullpoängare men jag gav den i alla fall en stark trea när jag såg den på Filmfestivalen 2010. Kanske var Edwards rätt man för jobbet? När det kom en förfrågan från Fiffi om att gå på premiären så kände jag mig något oväntat peppad. Jag fixade biljetter och tillsammans med Christian, Fiffi, Henke och Joel satt jag på Rigoletto för en vecka sen med 3D-brillorna på näsan. På raden framför satt dessutom filmspanarbekantingen Vrångmannen.

Obs! SPOILERS…

Nu kan det nog hända att jag spoilar en del av detaljerna i handlingen så ni får läsa vidare på egen risk. Eftersom det faktiskt gått en vecka sen premiären så orkar jag inte vara så kryptisk utan jag kör på utan spoilervisir. Spoilervisir? Oh brunn.

Filmen inleds lovande. Jag hade nogsamt undvikit alla trailers och visste inte heller vilka skådisar (inte en enda faktiskt!) som skulle vara med. Det började som sagt lovande med Bryan Cranston, Juliette Binoche, Ken Watanabe och min favvo Sally ”Poppy” Hawkins. Aha, det här kanske blir en skådespelarnas film… plus lite bra monster? Med kvinnor i starka roller? Haha, jag vet inte hur jag tänkte där! Alla skådisar är fullkomligt wasted. Inte berusade alltså, utan bortkastade.

Juliette Binoche offras efter fem (?) minuter då hon blir instängd i de nedre delarna av ett kärnkraftverk som börjar läcka strålning. Bryan Cranston har en del klagat på men jag tyckte ändå han funkade hyfsat. När han bröt ihop efter att frun Juliette stängts in för att dö så tyckte det kändes trovärdigt. Men det kanske beror på att jag inte har sett Breaking Bad och därför vet hur bra han egentligen är? Nu offras även han ganska snabbt så då var vi på minus två.

Ken Watanabe. Ken Watanabe? Är han fortfarande vid liv? Det såg nämligen ut som han var en vandrande hjärnblödning filmen igenom. Han har ständigt ett, och endast ett, uttryck. Han ser ut som han håller på att skita ut en sån där alien som vi lärde känna i Stephen Kings Dreamcatcher. Han är hela tiden på gränsen till ett utbrott. Kanske är det en sorts ofrivillig nidbild över uppjagade japaner?

Sally Hawkins ser man knappt. Hon står och stirrar på monster och frågar Ken vad de ska göra. Bortkastad, tyvärr.

Istället för denna klase med klasskådisar får vi träffa Aaron Taylor-Johnson (nej, jag kände inte igen honom från Kick-Ass), Elizabeth Olsen (nej, Henke, jag har inte sett Martha Marcy May Marlene än) och en läskig unge desto mer. De spelar far (en soldat), mor och son i den familj som efter inledningen hamnar i fokus. Mamman och sonen väntar oroligt medan pappan är ute på äventyr för rädda världen och sin familj.

Efter de hyfsat lovande första fem minuterna går det alltså utför med filmen. Den är seg. Vi får se två andra monster, onda kusiner till Godzilla kan man säga, men de övertygar inte mig helt även om de är coolt designade. Jag kände t.o.m. att jag dåsade till några gånger. Inte ett gott betyg. Nåja, det kanske kan bli en svag trea i alla fall, tänkte jag. Men…

MEN, och det är ett MEN med stora bokstäver, det som räddar världen, soldatens familj – och filmen – är GODZILLA = det bästa monster jag nånsin sett på film. Det som är så bra med filmen Godzilla är att jag kan se hur mycket som helst av monstret Godzilla. Hon är en skapelse som är så snygg, mäktig och mytiskt härlig att jag bara får rysningar. Jag fick alltså rysningar!

(Här är det lite intressant att jämföra med en film som Alien. Jag älskar det monstret också förstås och som film är Alien bra mycket bättre och en klockren femma. Att monstret funkar i Alien beror nog dels på att det är snyggt designat av H.R. Giger (VIF) och dels på att det inte syns nån längre tid i bild. I Godzilla kunde jag vila ögonen på monstret länge utan tycka att det förlorade sin dragningskraft.)

Under filmens avslutning, som äger rum i San Francisco, när Godzilla och de två andra monstren har sin uppgörelse så känner jag plötsligt hur håren reser sig på mina armar. Vad är det som händer? Det här händer inte? Jag får gåshud. San Francisco är förvandlat till ett slagfält för sagolikt snygga varelser. Även fast jag inte läst ett enda H.P. Lovecraft-verk så får jag Cthulhu-vibbar. När Godzilla framträder ur dimman… åh, fy fan. Så snyggt. Episk känsla. Jag skojar inte.

En rolig detalj är att hela downtown San Francisco är ett enda slagfält där allt är en röra. På nåt märkligt sätt så är ändå alla fina kinesiska lyktor i Chinatown fortfarande intakta. Manuset gjorde verkligen allt för den snygga bilden, och just nu, denna gång, så sväljer jag det. För det såg verkligen läckert ut. Och då har jag inte ens nämnt fallskärmshoppet! Gåshud igen.

Jag skiter helt i den där soldatens familj men jag kunde titta hur länge som helst på varelsen Godzilla. Det är mycket ovanligt för mig när det gäller den här typen av film. Oftast brukar jag känna att action/fajting/cgi-sekvenserna blir transportsträckor och därför för långdragna. I 2014 års version av Godzilla så var det just dessa sekvenser som var dess unika styrka jämfört med andra filmer.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tycker andra om Godzilla? Badzilla eller Goodzilla? Kolla in här:

Christian
Fiffi
Henke
Vrångmannen
Filmitch
Sofia
Flmr
Pappa älskar film

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

16 Responses to Godzilla (2014)

  1. Pingback: GODZILLA

  2. Fiffi skriver:

    Härligt skriven recension, det var som att åka liten båt på ett mycket vågigt hav, det böljade liksom fram och tillbaka.

    Jag tycker det är superkul att Godzilla gjorde sånt intryck på dig att allt det halvdana hamnade i skuggan, ett helt galet snyggt monster är det. Du skrev att Godzilla är en hon. Vet du att det en hon eller är det en känsla du har?

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, det var en kul recension att skriva, speciellt med en sån vändning.🙂

      Visst är hon en hon. Konstaterade vi inte det efter visningen? Eller var det Jämmerichs version vi pratade om då? Minns även att jag mindes en speciell scen i filmen men jag kanske tänker på ”äggsäcken”.

  3. filmitch skriver:

    Håller med när det rör monstren men för mig räckte det inte jag måste ha med det mänskliga för att gilla filmen fullt ut. Du nämnde Alien tänk vilket magplask om man ite brytt sig ett dugg om hur det gick för Ripley och co. Nu kanske detta haltar iom att Alien är en skräckis och Godzilla en actionfilm eller ngt liknande. Snygga monster men kasst manus kunde blivit riktigt bra.
    En fråga? Även jag har sett 98-års Godzilla och undrar lite varför alla avskyr den. Jag fann filmen var helt ok – har tom sett om den.

    • Jojjenito skriver:

      Som jag skrev i recensionen så är det väldigt ovanligt att jag hyllar en film nästan enbart pga av snygga monster och action. Men så var det här. Bara tänk om man fått till det övriga. Då hade det banne mig blivit en fullpoängare!

      98 års version? Mm, fann den urtrist. Kan inte ge nån närmare förklaring tyvärr efter som det var för länge sen jag såg den… och eftersom jag inte har samma ”jag ser gärna dåliga filmer”-gen som du så kommer jag inte se om den.😉

  4. Steffo skriver:

    Mycket spännande text! Precis när man trodde att man räknat ut betyget svängde det! Urkul ju!
    Bra också där att man kanske för en gångs skull kan njuta av the final battle! Du sällade dig alltså till Fiffis sida lite!🙂

    Skulle ha sett rullen i söndagskväll ju…men uj uj…var ju lite trött efter lördagens festligheter så det fick bli en raincheck på den. Kanske mot slutet av den här veckan istället.

    Men du…-98:är ju inte SÅÅ dålig! Viss charm i den också.😉

    • Jojjenito skriver:

      Japp, det är Fiffi, jag och Godzilla mot världen. Kanske även Sofia joinar. Och du?😉

      Haha, ja, man var lite seg på söndagen. Själv hade jag ju kanske tänkt se Noah men det blev de två sista avsnitten av True Detective istället.

      Men vafan, vad folk gillar 98:an!😉

  5. Pingback: Godzilla (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord

  6. Sofia skriver:

    Känns som att alla de (vi?) som gillar filmen gör det i högre eller mindre utsträckning _trots_ allt skådisskräp. Det är _bara_ Godzilla som gör hela spektaklet. Jag håller tex helt med om Watanabe och Hawkins — maken till trista forskarkaraktärer… Då föredrar jag nästan galningarna i Pacific Rim.

    • Jojjenito skriver:

      Det är faktiskt bara Godzilla som gör det. Otroligt egentligen. Inte sällan brukar ju dessa scener vara transportsträckor, i alla fall för min del.

      Galningarna i Pacific Rim… nej du, där går gränsen.😉

  7. Pingback: Godzilla (2014) | Flmr - en sorts filmblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: