To Kill a Mockingbird (1962)

Truman Capote…

decadesJag måste erkänna att jag efter min slutspurt när det gällde 2013 års filmer och att få till en topplista kände jag mig lite trött i filmhuvudet. Därför har jag på sistone mest kollat på Star Trek: Voyager och inte skrivit några filmrecensioner, därav det avbrott på några dagar efter att topplistan publicerades i söndags. Nu är det dock fredag, det är maj månad och därmed gör Christians och Henkes decennietema comeback. Den här gången är det 60-talet som ska avhandlas och jag hakar på som den vicesheriff jag är när det gäller de gemensamma fredagsfilmerna.

Först ut är en s.k. klassiker: To Kill a Mockingbird starring Gregory Peck från 1962. Efter att jag sett filmen och skulle betygsätta den på Filmtipset så upptäckte jag att jag redan hade satt ett betyg på den. För tio år sen! Aha. Jag kanske har skrivit om den t.o.m.? Jag sökte lite och hittade mycket riktigt min gamla recension. Så jag tänkte att det kunde vara kul att jämföra vad jag tyckte då med vad jag tycker nu. Så här skrev jag om To Kill a Mockingbird för tio år sen.

Det här var tydligen Gregory Pecks favorit bland de filmer han gjorde. Den handlar om advokaten Atticus Finch (Peck) som bor i Södern i 30-talets USA med sina två barn (vars mamma dött några år tidigare). Han får ett fall där han ska försvara en svart man som är anklagad för våldtäkt. Det blir inte helt lätt i och med de stämningar som råder i det fattiga samhället under Depressionen. Synen på svarta är inte den bästa, den är nog den sämsta skulle man kunna säga, och han får i princip hela byn emot sig.

En riktig bra svartvit rulle som påminde mig en del om Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955). Även i den filmen har två barn framträdande roller, och de spelar dessutom bra, vilket inte är så vanligt. Vi får uppleva själva historien genom deras ögon. Ibland kan barn i filmer kännas helt fel. Men inte i Trasdockan eller Skuggor över Södern. I början händer till synes inte så mycket, det är inte förrän rättegången börjar som det blir riktigt intensivt, men det är inget som stör. Skådisarna gör bra insatser, inte minst Peck, och det är ett härligt svartvitt foto. Sen dyker Robert Duvall upp och gör en annorlunda insats. En del intressanta moraliska frågeställningar tas upp. När kan det vara rätt att tänja på (juridiska) regler?, är det nånsin rätt?, döm inte hunden efter håret, etc.

Jaha, jag var tydligen väldigt förtjust i filmen och jag verkar ha blivit exalterad över det svartvita fotot. Vid den här titten var inte fotot nåt jag egentligen reflekterade över. Men visst, det finns en viss mysighet i det svartvita. Speciellt förtexterna är underbara och av nån anledning lite obehagliga. Kanske de där ”voodoo-dockorna”?

Parallellerna till The Night of the Hunter håller jag med om. Detta att historien skildras ur barnens ögon. Fast just det tyckte var en sak som To Kill a Mockingbird kanske fibblade bort lite i filmens andra del. I inledningen kände jag att det var barnen som var i fokus, och det gillade jag. Jag drog även paralleller till en film som Stand By Me där, lite äldre, barn är ute på äventyr en sommar.

Jag ser att jag tyckte att det inte hände så mycket i början och det inte började hetta till förrän kring rättegången. Hmm, jag som tyckte inledningen var riktigt intressant. Jag var intresserad av familjen Finch. Den ensamstående pappan (Peck) och hans två barn, och så då mamman som gått bort när filmens berättare, Scout (Mary Badham) var två (tror jag). Nu är Scout sju (tror jag) och ska börja skolan. Hur hanterar familjen mammans bortgång? Det finns en rörande scenen när barnen (dottern Scout och sonen Jem) har gått lagt sig, ligger i sängen och pratar om mamman. Pappa Atticus Finch sitter ute på verandan och hör de två prata. Här ville jag se mer, veta mer. Men det försvann under filmens andra hälft när rättegången tar fokus.

Apropå familjen Finch så var det lite märkligt att barnen kallade sin pappa för… inte Pappa utan Atticus. Det här är säkert nåt som tas upp mer i Harper Lees roman To Kill a Mockingbird som filmen bygger på. I filmen nämns det och man gör en grej av det (känns det som) men man går aldrig på djupet med det.

Rättegångsscenerna då? Hmm, ja, det är väl inget man inte har sett förut. För tio år sen kanske jag tyckte dessa var det bästa med filmen men nu vet jag inte. De är inget dåliga, inte alls men känns lite lättviktiga och inte så dramatiska (”You can’t handle the truth!”).

Rasismen? Hmm, kanske tycker jag även detta är sånt jag sett förr och därför inte blir jätteengagerad. Hela byn är i princip mot Atticus, som tror på alla människors lika värd. Det finns en ganska rörande scen där byn är på väg att övermanna Atticus och bryta sig in i arresten där den anklagade sitter. Då dyker Atticus barn plus deras sköne kompis med tänderna upp…

En av filmens karaktärer, spelad av en ung Robert Duvall, är en viss Boo Radley. Vafan Boo Radley? Var inte det ett popband, tänker jag när jag hör namnet? Googlar… Japp, The Boo Radleys var ett britpopband som aktivt på 90-talet.

Är inte filmen lite övertydlig? Atticus är kanske fööör god. Världens bästa pappa… och världens mänskligaste och godaste advokat. Scenen när de svarta på balkongen i rättssalen reser sig upp när han lämnar rummet är kanske lite väl. Det som funkar är att han inte själv ser att de reser sig.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om filmen funkar fullt ut eller om den är övertydlig. Därför blir det ett lite lägre betyg denna gång.

Betyg 2004:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Betyg 2014:

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Klassiker eller klassiskt överskattad klassiker?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Tidigare har även Fiffi skrivit om filmen och Sofia om både filmen och (som sig bör) boken.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to To Kill a Mockingbird (1962)

  1. Pingback: Fredagsfemman # 117

  2. Henke skriver:

    Jag håller nog med dig mer nu än 2004-versionen av dig. Filmen är bra så helt överskattad är den inte, men jag tror att många jänkare framför allt ser denna film med helt nostalgiförstörda ögon…

    För en bättre rättegångsfilm testa gärna Anatomy of a murder…

    • Jojjenito skriver:

      Jag håller också mer med mig nu än 2004-versionen, haha. Ja, för jänkarna är det här väl obligatorisk läsning och tittning i skolan.

      Jag har faktiskt sett Anatomy of a Murder. 3/5. Den där käcka 50-talskänslan gjorde att jag inte kunde ta den på allvar.

  3. Movies - Noir skriver:

    Vi är helt på samma våglängd. Jag hade också sett filmen för länge sen, men minns att jag gav ungefär samma betyg då. Det är något som tar emot och mycket av det tar du upp. Det blir lite FÖR mycket av det goda med Atticus och inte minst rättegången blir lite för moralpredikande.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, det verkar som du, jag och Henke är inne på samma linje. Det är ingen dålig film, det är den för bra för, så att säga. Men det blir för mycket av det goda, helt klart.

  4. Pingback: Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

  5. Sofia skriver:

    Jag upplever att barnen kallar pappa för Atticus för att markera att de har något mer än ett ”vanligt” pappa-barn-förhållande. Något ärligare. Annars håller jag med ditt yngre jag att barnskådisarna funkar oväntat bra för att vara en så pass gammal film, de kan ju ibland vara riktigt hemska. Men visst är den i många olika avseenden en väldigt svart-vit film.

    • Jojjenito skriver:

      Ah, intressant. Att det skulle markera att de var jämlikar i ett sorts icke-hierarkiskt förhållande.

      Japp, svartvit är den!😉

  6. To Kill a Mockingbird är fin, men ännu bättre (och på samma tema) är Intruder in the Dust från 1949. http://fredrikonfilm.blogspot.se/2013/01/intruder-in-dust-1949.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: