The Quiet Roar (2014)

filmspanarna_kvadratEvabrittMånadens filmspanarfilm valdes av Joel och valet stod mellan popcornaction och pretto. Jag var helt säker på vad han skulle välja, men se, det blev pretto. Vi var ett gäng, större än jag väntat, tappra spanare som slog oss ner i Victorias största salong. Jag ska inte säga att vi spanare utgjorde hälften av besökarna men det var nog nära på. Vad jag kan säga är att The Quiet Roar inte kommer att få folk att gå man ur huse och vallfärda till biotemplet. Men det är ju ganska givet för den här typen av film. Vad det handlar om är en typisk svensk, konstnärlig festival- och mediaälskling i stil med Avalon eller Apflickorna. Sådana filmer lockar inte den breda publiken, så det är inget konstigt med det. Sådana filmer kan, i mina ögon, vara bra, mycket bra, intetsägande, dåliga eller usla. Bara för att det är konstfilm så behöver den inte vara dålig. Det är bara det att det brukar vara svårare att ta till sig en sån film. Men om man väl gör det så brukar man göra det ordentligt eftersom det ofta handlar om en stämning, känsla man gillar. När det gäller t ex Avalon och Apflickorna så gillar jag den förstnämnda mycket medan jag fann den senare urtråkig.

Nå, slut på den svamliga utvikningen. Vad handlar The Quiet Roar om? Jag väljer här att citera, så gott jag minns, vad Har du inte sett den?-Markus sa på det efterföljande pubhänget om filmen:

En cancersjuk kvinna väljer att käka LSD och för att på så sätt fara tillbaka i tiden 40 år och där besöka och prata med sig själv som 25-åring när hon och hennes man är på semester i ett hus uppe i bergen tillsammans med sina två barn. Paret har det bra ekonomiskt och väljer därför att spendera tiden med att tycka synd om sig själva. Därefter lär sig kvinnan, Marianne, att det är nyttigt med apelsinkärnor. Ungefär så.

Jag tycker grundidén är intressant. Jag läste en recension av filmen där skribenten drog paralleller till Star Trek från 2009 där en gammal Spock reser tillbaka i tiden och träffar och ger råd till sitt yngre jag. Det finns nåt kittlande med detta. I The Quiet Roar är det ju lite annorlunda. Marianne (spelad av en inte alls dålig Evabritt Strandberg som jag för övrigt sett i Bo Widerbergs Kärlek 65 från just 1965!) reser ju inte tillbaka i tiden utan de droger hon tar låter henne möta sitt yngre jag i sitt eget sinne. Så det handlar ju inte om en faktisk tidsresa. Marianne kan inte påverka skeendet. Vad hon vill uppnå är en försoning med sig själv innan hon dör. Så tolkar i alla fall jag filmen.

Filmen har inte mycket till handling utan bygger nästan helt på den stämning som skapas med foto och ljudbild. Jag kan inte säga att jag ogillar den stämningen, inte ogillar rätt ut. Men den ger mig ingenting. Fotot är vackert. Miljöerna, de norska berg där filmen är inspelad i, är vackra. Huset där Marianne och hennes man semestrar i är ett stilrent art house. Jag kan (ofta) gilla filmer som saknar en normal handling utan istället litar till en stämning. Jag tänker på filmer av David Lynch. Eller österrikiska Jessica Hausners suggestiva Hotel. Eller Axel Peterséns Avalon, som till viss del litar på sin stämning, speciellt i de magiska slutscenerna. Men i The Quiet Roar dras jag inte in i nån stämning. Det är för kallt och för tråkigt för min smak. Istället för att det blir meditativt så blir det ett sömnpiller. Men det ska sägas att jag bara nickade till två gånger i sammanlagt tio sekunder under filmen.

En företeelse som ofta drar ner mitt betyg till en film är när filmmakarna väljer att berätta något genom att en berättarröst helt enkelt läser det rakt upp och ner, ren poesiuppläsning som i The Tree of Life. Det funkar inte. The Quiet Roar är tryfferad med såna här innantilläsningar.

Jag hade hört lite om filmen innan visningen och som jag förstod det skulle vi få se Marianne resa tillbaka och återuppleva en viktig, avgörande händelse i hennes liv. Men det hände i princip ingenting förutom att Marianne och hennes man lekte tysta leken, förutom när de hade sex. Eller ja, de var ganska tysta då också. Annars satt de mest och stirrade. Plötsligt hände dock nåt på duken som väckte min nyfikenhet. Under kanske tio sekunder kom plötsligt en serie snabba klipp med aningen obehagliga bilder som fladdrade förbi. Detta bröt helt av mot hur långsam filmen var i övrigt. Det kändes som nåt otäckt skulle hända. Skulle någon olycka ske? Skulle en eldsvåda bryta ut? Skulle kanske ett barn råka illa ut? Vad var det för traumatisk händelse som Marianne varit med om? Svaret: Ingen alls. Förutom att kasta apelsinklyftor på sin man. Och sen var filmen plötsligt slut. Ridå.

Har ni hört talas om Bergman-oket? Det är det ok som svenska filmmakare har känt sig tvungna att bära omkring på efter Ingmar Bergmans storhetstid. Det är inte ok. De försöker leva upp till mästaren och skapa liknande filmer om samma tunga ämnen. Men det blir för tungt det där oket och filmerna blir tråkiga istället för personliga. Jag har inte riktigt förstått vad man menat med Bergman-oket fram till nu. Jag har inte riktigt sett det förut. Kanske har det berott på att jag inte sett de filmer som försökt bära det där oket. Med The Quiet Roar så tror jag att jag har förstått. Det känns som att filmen försöker koka ihop sin Bergman med influenser från andra europeiska filmmakare som t ex Michael Haneke till en härlig buljong, kanske en fenomenologisk buljong (?😉 ). Jag tycker inte man lyckas. Det blir bara en prettobuljong. Jag blir inte berörd. Jag blir inte glad. Jag blir inte ledsen. Jag blev mest trött. Men jag somnade inte. Filmen får en och en halv apelsinkärnor av fem möjliga.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? The Quiet Roar eller roar den inte alls?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Har du inte sett den? (recension)
Fripps filmrevyer
Except Fear

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

20 Responses to The Quiet Roar (2014)

  1. Pingback: The Quiet Roar (2014) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Pingback: The Quiet Roar | Har du inte sett den?

  3. Pingback: THE QUIET ROAR

  4. Fiffi skriver:

    Fenomenologisk buljong. Tummen upp för den beskrivningen med tillägget att det är en buljong helt utan smak, utan salt, utan konsistens.😉

    • Jojjenito skriver:

      När det gäller den fenomenologiska buljongen så är det Sofia som ska ha credd. Det var hon som hade snappat upp att några recensenter kallade filmen för just fenomenologisk.😉

  5. Sofia skriver:

    Men så är också fenomenologi en ovanligt smaklös spik att koka soppa på😉 Håller med om Bergman-oket, det låg alldeles för tungt på filmens axlar men gav ändå ingen tyngd till framställningen

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, jag kunde inte låta bli att slänga in en referens till fenomenologi. Ett ord jag inte ens hade hört i lördags morse.😉

      Det fanns nog både Bergman-ok, Haneke-ok och alla möjliga ok, kändes det som.😉

  6. Pingback: The Quiet Roar (2014) | Except Fear

  7. Kul att jag fortfarande kan överraska!!! Gillar utläggningen kring Bergman-oket. Tycker det blir sällsyntare och sällsyntare med så klockrena exempel som den här rullen. Det kanske är nått positivt iaf!🙂

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, fast det brukar du ju ha en förmåga att göra, i alla fall när det handlar om filmsmak.😉

      Kul att min lilla utläggning om Bergman-oket gick hem. Som jag skrev så har jag aldrig sett det som nåt negativt tidigare om jag ska vara ärlig. Bergman är en bra regissör och varför ska man inte låta sig inspireras av honom, liksom? Så har jag tänkt. Men nu var det som att polletten trillade ner. Men jag tror du har rätt. Det blir nog mer sällsynt i och med att filmmakare hittar inspiration från andra källor.

  8. Henke skriver:

    Wow, du drar till med ett ganska högt betyg!😉

    Bergman-oket var en bra del i din revy. Jag har faktiskt inte hört det begreppet vid namn. Men jag har självklart känd det som man menar när man pratar om Bergman-oket. Svenska filmmakares fäbless för tunga och djupa dramer. Kasta in lite teatralisk dialog och på det diskbänksrealism och guldbaggen är nära!

    Nej, trist att de vill få denna film så djup att alla antydningar till berättelse försvann… Bara bilder kvar, likt ett collage av diabilder till skum musik. Ridå.

    PS, jag såg ordleken med ok och ok…😉

    • Jojjenito skriver:

      Kul att det blev en ok (ehe) text.😉

      Jag googlade på Bergman-oket och se där, man hittar en länk till min text av The Quiet Roar… men också en länk till DIN recension av Snabba Cash! Jag använde ordet i en kommentar till din text, och det här var på den tiden (pre-The Quiet Roar) när jag inte såg Bergman-oket som nåt negativt.🙂

      Haha, kul att du snappade upp ordleken. Fast den var ju ganska uppenbar. Tyckte mer om min avslutande jojjenitoism. LOL.

  9. Carl skriver:

    Att se Bergman-oket som något negativt passar väl in i den svenska traditionen att se osvenskt som ett positivt epitet. Utan att bli nationalromantisk så kan jag tycka att det är trevligt att man förvaltar en stark filmtradition istället för att bara försöka skaka av sig oket.

    Hur som helst var det här intressant läsning och jag delar synen på Apflickorna.

    • Henke skriver:

      Bra talat Carl! Men att förvalta en stark filmtradition borde innebära förnyelse och egen personlighet. Inte att försöka efterapa efter återskapa en gammal mästares gärning, vilket kan leda till att de försöken omvandlas till ett ok…

    • Jojjenito skriver:

      Min beskrivning av Bergman-oket var egentligen hur jag tyckte att andra beskrev det tidigare. Skillnaden var att det här var första gången som jag faktiskt höll med om att det (kanske) var nåt reellt. Fast jag tror ändå inte Hellström & Co direkt tänkte Bergman när de gjorde filmen. Kanske nånstans i det undermedvetna.

      Precis. Förvalta men utan att låta det tynga ner en, det är väl en bra premiss.

      Kul att det blev en intressant läsning. Det var faktiskt kul att skriva texten (tack Joel😉 ). Apflickorna var en tom film för min del. Minns i princip inget av den nu.

      • Gillar verkligen konkretiseringen av ett Bergman-ok men har en känsla att det ligger djupare som ni skrivit tidigare. Tror att Haneke kan vara en tydligare inspirationskälla även om jag mest grundar det på en magkänsla.

        • Jojjenito skriver:

          Mm, jag tänkte faktiskt en hel del på just Haneke under visningen. Just det kalla, långsamma svårmodet. Skillnanden med Haneke är ju att det verkligen brukar bränna till i hans filmer till slut. Man får en belöning för sitt tålamod. Det fick man inte här.

  10. Markus skriver:

    Yes! Jag kom med i recension! =) Men vi är nog helt på samma sida, den här filmen gav mig ingenting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: