Short Term 12 (2013)

SammyDen senaste tiden har jag fokuserat mitt filmtittande på filmer som jag tror ska kunna hamna på min topplista över de bästa filmerna från förra året. Jag gjorde en lista på filmer jag ville se innan jag sammanställer den där listan. Jag valde ut filmer som blivit uppmärksammade, hyllade, men som jag inte hade sett. Det var en lista på 21 filmer. Nu har jag sett tolv av dessa. Fram till nu har jag ingen film riktigt knockat mig. Visst, jag har sett bra filmer, men ingen har gett mig den där speciella känslan som man får när man ser en film som liksom sammansmälter med en själv, en film där filmens kugghjul passar perfekt med ens egna kugghjul. Nu har jag dock sett en sån film.

Short Term 12 utspelar sig på ett gruppboende för troubled teens. Chef på stället är Grace (Brie Larson). Grace är ihop med Mason (John Gallagher, Jr) som också jobbar där. Filmen inleds (och avslutas) en dag som alla andra när personalen anländer till jobbet på morgonen. En ny grön snubbe, Nate (Rami Malek), ska börja jobba på stället, en av de ”intagna”, Marcus, fyller snart 18 och ska lämna fosterhemmet, och en ny tjej anländer. Samtidigt blir det turbulent i det privata livet för Grace och Mason, som om inte jobbet räcker till. Men alla har en ryggsäck.

Jag blev fullkomligt indragen i filmen direkt. Inte en ton är falsk, tror jag. Det skulle i såna fall vara Grace chef som ska föreställa en sån där myndighetsperson som har slutat bry sig om ungdomarna och blivit byråkratisk. Men man förstår hans agerande också och han håller ett bra tal som förklarar hur han tänker.

Filmen är så enkel, så intensiv, så lagom lång, så effektivt uppbyggd i inledningen. Ramarna sätts. Vi får i tur i ordning reda på vad som kommer vara i fokus, vad som står på spel: Marcus, den svarta snart 18-åriga mjuka men arga rapkillen som snart ska lämna hemmet och klara sig själv; Jayden, den arga, smarta, nya tjejen som skär sig själv; Sammy, killen som med jämna mellanrum får utbrott då han springande försöker fly; Grace, som likt Jayden visar tendenser till att vilja skada sig själv. Allt planteras snyggt under filmens första kvart. Sedan återkommer vi med jämna mellanrum till de olika handlingarna.

I fokus är ju givetvis Grace och Mason, men främst Grace och hennes historik och problem med att ta itu med den historiken. När hon hade problem hemma så valde hon att skada sig själv eftersom att när blodet rinner så är det omöjligt att fokusera på andra problem (som en misshandlande och antastande pappa t ex). Kanske kan det tyckas övertydligt att hon sen jobbar på ett fosterhem med att ta hand om ungdomar med liknande problem som hon själv. För mig är det bara tydligt, inte övertydligt. Äpplet faller inte långt från trädet, så är det bara. Så länge Grace känner att hon gör nytta, kan fokusera på andras problem, så behöver hon inte ta itu med sina egna.

Efter kanske två tredjedelar av filmen så börjar saker plötsligt ljusna. Mason och Grace är lyckliga. Jag vet dock att detta inte kan hålla. Det kan bara inte hålla. Nåt kommer att hända. Och mycket riktigt, i nästa scen så ringer telefonen och drar ner rullgardinen för Grace. Det som höjer filmen till toppbetyg för mig är ändå att i allt det jobbiga så finns det humor. Kanske är det en svart humor, men här finns en humor som är så skön att greppa tag i när det jobbiga ska skildras. Det är en sorts mänsklighet.

Ett litet parti av filmen som gav mig gåshud var när Marcus blivit vansinnig, fått ett utbrott, när kidsen spelat baseboll-light. Mason går efteråt in i Marcus rum för att prata med honom. Det han gör, och det han förmodligen gjort ett antal gånger tidigare, är att fråga om han får lyssna på några nya rap-texter som Marcus skrivit. Marcus kör en låt och shit vad bra det var! Terapisamtal, helt enkelt. Fast Mason vet inte riktigt vad han ska säga.

Short Term 12 håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor.

Det är så härligt att äntligen kunna dela ut högsta betyg till en av de där 21 filmerna. För att sno från Henke: jag ger Short Term 12 fem bläckfiskarmar alternativt basebollträn av fem möjliga.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel

Även Fiffi, Henke och, givetvis, Movies – Noir har skrivit om Short Term 12.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

17 Responses to Short Term 12 (2013)

  1. Henke skriver:

    Jo, den är svinbra. Jag har tänkt på den mer än vad jag trodde jag skulle göra när jag skrev min revy. Den pedlar mellan femman och stark fyra. Kul att du tog steget fullt ut och gav den högsta betyg.

  2. Henke skriver:

    ”pendlar” ska det vara…

    PS, kul att du kommit tillbaka till lite längre texter igen. Trevligare så.

    • Jojjenito skriver:

      Jag satte betyget utifrån den känslan jag hade när jag såg den. Just den här gången skrev jag också recensionen direkt efter titten. Men den är svinbra, verkligen.

      Jag har egentligen aldrig varit borta.😉 De där korta omdömena är på filmer som jag såg för länge sen men då aldrig fick ur mig en regelrätt recension. Alternativet var att inte skriva nånting alls men jag ville få ner nånting på pränt. Nya filmer försöker jag skriva om som vanligt, det är i alla fall ambitionen. Men för nåt år sen hade jag en liten dipp där jag inte lyckades få ur mig en text direkt. Nu försöker jag beta av alla såna i omgångar med jämna mellanrum. Men håller med, det är ju betydligt roligare med en riktig text.🙂

  3. Fiffi skriver:

    Härligt att se och läsa om en fullpoängare. Du får byta banners i ett rasande tempo 2014, det är väl det andra bytet redan väl? Eller tredje?

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, det var roligt och lite överraskande. Nej, det är nog andra bytet för året. Först hade jag Gravity (som jag haft sen vi såg den i höstas), sen i februari bytte jag till Red Road och nu blev det alltså Short Term 12. Nu har jag en känsla av att det kommer dröja ett tag innan nästa byte.🙂

  4. Plox skriver:

    Okej, detta avgör saken – detta blir dagens kvällsrulle. Pepp!

  5. Plox skriver:

    Njiet, tiden räckte inte riktigt till igår. Känns som jag vill sätta mig framför den här i lugn och ro. Kanske ikväll. Vi får se.🙂

  6. Movies - Noir skriver:

    Även om jag inte utdelade högsta betyg till filmen så håller jag med – den är bra. Den kanske inte är perfekt, men den lyckas med de små sakerna som annars lätt sänker en sån här film.

    Svag fyra/fyra känner jag är rätt betyg i min bok, men det är ett bra betyg. En av 2013 års bättre filmer, men det är hårt om topp tio platserna…

  7. Plox skriver:

    Nu har jag också sett den!
    Smått fantastiskt liten historia faktiskt, älskade varenda liten minut av det. Vette fan vad det är med mig nu för tiden, sjukt blödig, men blev fuktig i ögongropen av både bläckfisk-historien och av Marcus sångstund. Två blytunga scener som jag tar med mig ifrån den här filmen.

    Satt för övrigt hela filmen och funderade var jag sett karaktären Mason sedan tidigare och det är ju ”Jim Harper” i fantastiska Newsroom. Gillade både honom och Brie Larson, fint samspel och jag köpte det hela vägen.

    Kanonfilm! ++++

    • Jojjenito skriver:

      Åh, vad roligt att du gillade den. Det är ju inte förvånande men man vet ju aldrig. Ganska ofta händer det ju att reaktionen blir ”ja, den var väl ok”.

      Haha, japp, det var lite dammigt i rummet några gånger. Bläckfiskscenen och Marcus ”framträdande” är de två bästa scenerna i filmen.

      Yes, de hade bra kemi. Har dock aldrig sett ”Jim Harper” förut eller Newsroom.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: