Inside Llewyn Davis

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags.🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

33 Responses to Inside Llewyn Davis

  1. Pingback: The snow, the songs and the sadness – my reasons for loving Inside Llewyn Davis | The Velvet Café

  2. Pingback: Inside Llewyn Davis (2013) | Rörliga bilder och tryckta ord

  3. Pingback: Inside Llewyn Davis (2013) | Except Fear

  4. Pingback: Inside Llewyn Davis | Har du inte sett den?

  5. Pingback: moving landscapes · En snubbe och en katt

  6. Gustav skriver:

    Nä, knappast kattskit! =) Underbart med mr. Zimmerman i slutet, och jo, jag satt också med ett mysleende större delen av filmen. Inte för att det var särskilt mysigt, utan för att det ju är så dystert och att Coens ändå kan göra något så fint av allt det dystra och gråa.

  7. Sofia skriver:

    Jag blev också förtjust i soundtracket även om det är lätt att överdosera på folkmusik. I mina öron låter det rätt likadant. Förutom Mr. Zimmerman som jag är oääändligt tacksam över att vi bara behövde lyssna på ett par sekunder i filmen…

  8. Fiffi skriver:

    Hahaha, melloklass på sångerna, det var det ju! Ellen B som gick vidare med Songbird från första deltävlingen hade lugnt passat in i filmen;)

    Jag fattar att en liten tryckfelsnisse smugit sig in i texten men jag fnissade ändå lite gott åt Brun After Burning för det är ju oftast alldeles sant😉

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, jag kan egentligen inte uttala mig eftersom jag inte hört en enda mellosång på sisådär en tio år, förutom Euforia.

      Ingen tryckfelsnisse. Jag brukar kalla filmen så. Blir roligare så. Filmen är ju inte rolig i sig.🙂

  9. Pingback: INSIDE LLEWYN DAVIS

  10. Plox skriver:

    Jag älskade veckan med Llewyn Davis. Vilket kanske säger mer om mig som person än om filmen i sig. En perfekt skildring om en man som inte vill lyckas.

    • Jojjenito skriver:

      Det verkar vara lite av en vattendelare den här filmen. Jag gillade väldigt mycket med filmen. Stämningen, fotot, musiken, hur rackarns välgjort och genomtänkt allt är. Eller så var det inte alls genomtänkt. Läste hos nån filmspanare att Coens beslutade att slänga in katten för att få nån sorts story överhuvudtaget.😉

      Det som gör att det inte blir ett högre betyg är ett ”problem” som jag ibland har med Coens (och Wes Anderson och Tarantino). Det finns nåt som gör att jag känner en distans. Det känns som att världen som målas upp inte är på riktigt och jag har svårt att beröras på djupet. När det gäller Wes har problemet blivit så stort att jag inte gillar filmerna alls.

      • Plox skriver:

        Det kan jag verkligen förstå. Wes Andersons pastellvärld är inget som riktigt faller mig i smaken. Tarantions ”fräna” USA gillar jag i så fall mer. Även om jag inte kan relatera till den för fem öre. Coens blandar och ger väldigt mycket, och deras värld skiftar ju väldigt mycket beroende på vilken genre de tar sig an. I det här fallet tycker jag deras värld känns realistisk och jag köper den rakt av. Plus att jag, som jag skrev någon annanstans, hittade en bit av mig själv i Llewyn Davis. Vilket säkert gjorde sitt.

        Haha, ja det är ju inte direkt någon film som lägger tyngd på storyn. Det är väl mer åt det karaktärsdrivna hållet. Katten känns både som någon form av symbol och något som rammar in historien på något sätt. Gillade för övrigt hela kattaspekten. Oavsett om jag förstod den fullt ut eller inte. Fanns lite värme där. I en annars ganska kall film.

        • Jojjenito skriver:

          Alltså, missförstå mig rätt (åh, det uttrycket är bara för mycket), jag gillar Tarantino men på senare tid så känns det som jag inte kan dra till med ett 5/5-betyg till en Tarantino-film. För mycket känns som en homage till nåt annat, allt bygger på nåt annat, jag saknar det personliga. Men att jag saknar det personliga beror förmodligen mer på att det är just det som är Tarantinos personlighet. Q jobbade ju enligt uppgift i videobutik i flera år så det är väl så han har formats. Det lustiga är att Pulp Fiction är en 5/5-film för mig men det beror nog på att jag såg den på bio när den kom ’94 och jag visste inget om varken Tarantino eller de filmer han hyllade. Det var en helt unik så rackarns cool film att det bara var för mycket.

  11. Pingback: Inside Llewyn Davis (2013) | Filmparadiset

  12. Jessica skriver:

    Äh, snåljåp. Utifrån texten och utifrån vad du skrivit på twitter är detta en fyra. Ändra betyget, vettja!

    • Jojjenito skriver:

      Nej, det är inte en fyra. För mig är filmen värd det betyg jag har gett den i min recension, dvs en stark trea. Varför ska jag ändra det?

      • Plox skriver:

        ”När jag läser om min recension nu så tror jag att jag ska dela ut en fyra i slutet.” Jojjenito 17:26.

        Därför?🙂

      • Jessica skriver:

        Jag tyckte att du själv skrev på twitter att det nu var en fyra. Men jag kan ha blandat ihop, det kanske var någon annan som skrev så. Hursomhaver: jag var inte helt seriös. Lagt kort ligger.

      • Jojjenito skriver:

        Jessica och Plox: Ah, ja, jag skrev nåt på Twitter, det stämmer. 17:26 var det tydligen.😉 Menade att när jag läser min text så får jag känslan av att det ska delas ut en fyra i slutet av recensionen (även fast jag förstås vet att det är en trea).

        En omtitt kan kanske höja betyget till en fyra…

  13. Henke skriver:

    Vad skönt att du gillade denna film mer än RoboCop i alla fall. Annars hade jag slitit av mig skägget!

    Är jag den enda av alla filmspanare som tycker att Burn after reading är en jättebra film?

    • Jojjenito skriver:

      Haha, ja, det var ingen tvekan. Det hade ju varit synd på ditt fina skägg.

      Hmm, ja, jag vet inte, jag tror det finns nån eller några som gillar den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: