Tôkyô monogatari

decadesTokyo StoryTitel: Tôkyô monogatari
Regi: Yasujirô Ozu
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Efter ett juluppehåll kör Christian och Henke igång sitt decennie-tema igen och jag hakar på. Först ut är en hyllad klassiker av den japanske regissören Yasujirô Ozu. För några år sen köpte jag en box med Ozus s.k. Noriko-trilogi. Tôkyô monogatari aka Tokyo Story aka Föräldrarna är den sista filmen i trilogin men av nån anledningen blev det den första jag såg, kanske för att den var den mest kända. De andra två filmerna är Banshun och Bakushû och det dyker nog upp recensioner av dessa också… ja, det har det redan gjort!🙂

Föräldrarna är den första filmen jag ser av japanske regissören Yasujiro Ozu och jag kan bara konstatera att den är bättre än många av de Kurosawa-filmer jag har sett. Föräldrarna är en sällsam film om ett gammalt par som, från landsbygden, kommer på besök till sina barn i Tokyo. Barnen är inte speciellt roade av besöket utan verkar mest vilja lämpa över det jobbiga ansvaret att ”underhålla” föräldrarna på nåt annat syskon eller nån annan bekant. Själv är de ju alldeles för upptagna, främst med sina otroligt viktiga jobb.

Föräldrarna är en film som växer efter hand och till slut blir riktigt rörande. Eftersom det är en lågmäld film så tar det ett tag innan man inser vad den handlar om och innan man riktigt dras in i den. Sen kan den kanske vara lite svår att ta till sig eftersom den japanska kulturen och det japanska familjelivet är lite annorlunda jämfört med i Sverige. I slutändan handlar det ändå om att människor ibland kan tappa sin ödmjukhet, glömma bort sina medmänniskor, och helt enkelt bara tänka på sig själva och sitt eget liv. Förhållandet mellan de två föräldrarna (Chishu Ryu och Chieko Higashiyama) och deras sons änka (Setsuko Hara) är gripande och filmens röda tråd.

Det är lustigt med vissa asiatiska filmer. Personerna kan till synes vara känslokalla och stela men i efterhand visar det sig att det bubblar av känslor under ytan, känslor undertryckta pga att man i Japan helst inte ska visa känslor och ”tappa ansiktet”. (Eller så ska man visa alldeles överdrivna känslor; jag minns t ex en japansk företagsledare som grät på en presskonferens efter nån sorts konkurs/skandal eller dylikt.) Men, oj, när man väl inser vad som pågår så blir det så mycket starkare. Kort och gott så är Föräldrarna en vacker och sorglig film som får en att ringa mamma efter man har sett den.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte Henke och Christian? O zu bra eller o zu dåligt?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to Tôkyô monogatari

  1. Sofia skriver:

    Bättre än Kurosawa minsann…😉 Känner ett litet sug nu

    • Jojjenito skriver:

      Ja, just Tokyo Story var i alla fall bättre än en hel del av de Kurosawa jag har sett. Kanske påminner den lite om Ikiru, just för att det inte är en samurajrulle.😉

  2. Fiffi skriver:

    Vad fint. Ringa mamma.🙂

  3. Henke skriver:

    Det är, som jag tror du menar, att filmen blir bättre ju mer den hinner verka (värka?).

    För mig blev det en blandning av mina intellektuella och känslomässiga upplevelser där den intellektuella faktiskt var starkare, dvs filmen är mer givande i tankarna efter den var slut än vad den var under titten…

    • Jojjenito skriver:

      Ja, och för mig även under själva filmen. Belöningen kom till slut. Den växer väl kanske också vid en omtitt. När det gäller känslorna så är det lite som med vulcans i Star Trek. Känslorna är undertryckta men inte mindre starka utan tvärtom otroligt starka – när man väl kommer åt dem. Och då menar jag både de känslor som man förhoppningsvis inser att rollfigurerna har och de som man frammanar hos sig själv.

      Men som du är inne på. Om en film inte riktigt berör en känslomässigt (så mycket som man kanske hoppades på) så är det svårt att sätta högre betyg än en trea, hur intellektuellt givande den än är.

  4. Movies - Noir skriver:

    Jag tyckte också filmen steg i graderna mot slutet, även om det inte blev någon wow-upplevelse. Det här med att ha ett bra förhållande till sina föräldrar tror jag påverkar tittaren. Kan det vara att man (vissa) får lite skuldkänslor när de ser filmen? Att de känner igen sig och då blir den mer känslosam?

    Personligen kände jag inte igen mig så mycket. Fast det kan ha att göra med kulturkrocken plus att jag inte har dåligt samvete när det gäller mina föräldrar. Men det är klart man blir lite påverkad längre in i filmen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: