Smärtgränsen

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Smärtgränsen

  1. Pingback: Después de Lucía (2012) | Rörliga bilder och tryckta ord

  2. Sofia skriver:

    Det känns som vi i det stora hela är överens, bortsett från att jag upplevde den där objektiva, nästan avstängda känslan som kanske lite mer positiv. Vet jag inte om jag hade velat ha ett mer tillfredsställande slut känslomässigt, däremot storymässigt. Som du säger, det kommer väldigt plötsligt.

    • Jojjenito skriver:

      Efter nio filmer under filmdagarna så var det både skönt och jobbigt att se den här filmen. För dig var det väl en tidig film? Undrar om jag hade gillat den mer om jag sett den mer fräsch. En del av min hjärna uppskattade i princip allt jag såg inklusive slutet.

      • Sofia skriver:

        Japp, det var de första. Å andra sidan var jag extremt stressad när jag kastade mig in i salongen eftersom jag trodde att jag var försenad…

  3. Movies - Noir skriver:

    Jag såg ju After Lucia på Stockholm filmfestival förra året och gillade den. En av de bättre filmerna från året tycker jag. Men så har jag inga problem med att man berättar så som det faktiskt ser ut. Det är en av filmens styrkor. Hade filmen visat att det ordnar sig och det inte är någon fara så hade den tappat i mina ögon. En film som borde visas i skolor och även en del föräldrar borde ta sig en titt. Det är ett internationellt problem och det är inte så mycket man kan göra åt det, tyvärr.

    Slutet applåderar jag åt. Det är inte helmörkt, men inte heller à la Hollywood, vilket är oerhört skönt.

    Ett tips är även att se regissörens förra film Daniel & Ana som också är bra med ett (för Mexiko) vanligt ämne.

    • Jojjenito skriver:

      Jag har inte heller några problem med att man berättar hur det faktiskt ser ut. Jag uppskattade det. Det handlade mer om att jag ville ha nååååånting mer också. Jag förstod aldrig riktigt vad filmen ville ha sagt, även om jag skulle kunna spekulera i det. Haha, jag tyckte nog slutet var ganska så helmörkt, men det är jag det.😉

      • Movies - Noir skriver:

        Svårt att inte spoila om man pratar om slutet, så jag tar det i en spoiler.

        ***SPOILER***

        Sant, slutet var ganska mörkt trots allt, men med tanke på att hon var ok så skulle ju pappan snart bli glad igen när han förstod att hon inte var död. Visst hade han dödat någon så det är inte något man kan leva med så enkelt. Så det var mer mörker än ljus där, men ändå inte helmörker😉 Gillade trots allt att man slutade så som man gjorde. Å andra sidan var jag upplagd för en sån här typ av film. Annars kan det bli för jobbigt…

        • Jojjenito skriver:

          Ja, eller hur, vad glad pappan hade blivit när han förstår att han tagit livet av killen ”i onödan”.😉 Men jag håller med, det var absolut inte ett ”hollywood-slut” och det är positivt. Men hela filmen gav mig Haneke-vibbar, och det brukar betyda en bra film men inte en film som verkligen berör och får högre betyg. Det kan även ha spelat in att jag var fullmatad med misärfilmer innan jag såg filmen…

  4. filmitch skriver:

    Verkar vara intressant och ska vid tillfälle spana in filmen. Drama från Mexico brukar vara åtminstone helt ok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: