Metallica: Some Kind of Monster

MetallicaTitel: Metallica: Some Kind of Monster
Regi: Joe Berlinger & Bruce Sinofsky
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Igår visade SVT dokumentärfilmen om Metallica (Some Kind of Monster). Jag såg filmen för några år sen och gillade den. Filmen finns att se här på SVT Play fram tills 18 april. Kolla in den vetja!

Det här är promotionfilmen för Metallicas skiva St. Anger som blev en film om ett rockband i sönderfall som tar hjälp av en terapeut och går i gruppterapi. Ja, det här var en dokumentär som jag drogs in i direkt. Det är en ganska lång film men jag tyckte den var intressant och spännande hela tiden. Dessutom är den bitvis riktigt rolig, speciellt då medlemmarna, främst James och Lars (vilka egon), bråkar eller när de pratar med terapeuten som mot slutet dessutom verkar tro att han är en fullvärdig medlem i Metallica.

Kul också när James efter alkoholrehab har fått förhållningsregler som gör att att han bara kan jobba i studion kl 12-16 (gissa vad de övriga inte får göra efter 16) samt när bandet ska anlita en ny basist (som tappar talförmågan när han får ett erbjudande han inte kan tacka nej till). Filmen rekommenderas om man vill komma medlemmarna i Metallica närmare, kolla hur det går till i studion och samtidigt studera relationer mellan människor (främst då att det skär sig mellan James och Lars, allt medan snälle och konflikträdde Kirk hamnar mitt emellan). Och så den något slemmige psykologen som ”utnyttjar” situationen genom att ta $40000/månad för sina tjänster.

4-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Metallica: Some Kind of Monster

  1. Movies - Noir skriver:

    Såg också denna på TV, men tittade inte på hela (hade den mest i bakgrunden). Verkade intressant av det jag såg. Är dock inte jättenyfiken på att se hela. Musiken är av blandad kvalité (vissa låtar är bra, men långt ifrån allt). Bandmedlemmarna (av det jag sett) är inte direkt några jättetrevliga killar. Men det är klart, de har hållt på ett bra tag, tagit droger, alkohol och blivit lurade av en eller två psykologer, haha.

    • Jojjenito skriver:

      Har inte lyssnat jättemycket på Metallica men jag gillar en hel del. Den här är rätt bra:

      Lite kul med snubben som kommer upp på scen i början och förstör för James. Det riktigt syns och hörs hur irriterad han är för att stämningen blev fel.

  2. Movies - Noir skriver:

    Jo, de har som sagt vissa låtar som är bra eller mycket bra. Men det är sällan jag känner för att lyssna på deras låtar. Den du tar upp som exempel är väl en av deras bättre. Man märker att de gillar Morricone (de har ju ”lånat” hans intro till en annan låt om jag inte missminner mig).

    Förresten, regissörerna av denna är de som gjort den mycket bra Paradise Losttrilogin.

    • Jojjenito skriver:

      Aha, ok. Ja, jag har ju inte sett Paradise Lost än. Känns som man måste vara beredd på en del.

      • Movies - Noir skriver:

        Om/när du ser den första så tror jag du kommer vilja se de övriga. Det blir nästan så automatiskt…

        • Jojjenito skriver:

          Alltså, när jag väl jag ser Paradise Lost så kommer jag se alla givetvis, det är bestämt på förhand. Allt eller inget.😉 Att bara se första är nästan som att se en halv film känns det som.

          • Movies - Noir skriver:

            Det är sant. Det skulle kännas väldigt fel. Tänk dig de som såg den första filmen 1996 och fick sen vänta i nästan 15 år på att det skulle bli en komplett trilogi. Det är en sak om det är spelfilm, men här är det verklighet…

            • Jojjenito skriver:

              Påminner om när jag läste Stephen Kings Dark Tower-serie. Det kunde gå tio år mellan delarna. Riktigt jobbigt.

              Hur som helst, nu när alla delar finns av PL så är det ju inget att snacka om. Sen tror jag iofs inte att folk som såg första filmen ’96 satt och var irriterade över att det inte fanns en uppföljare.😉

  3. Jag gillar den här dokumentären även om den kan kännas lite mastig ifall inte läget är helt rätt. Jag är – och var ännu mer särskilt när dokumentären kom, ett väldigt stort Metallica-fan och The Unforgiven är min absoluta favoritlåt som fick mig att börja lyssna på dem mest av allt.🙂 Skivan de spelar in under dokumentären ger mig även mycket nostalgi då det var just den jag följde när jag blev besatt av dem 2004.

    Det finns flera väldigt underhållande scener och att den har just ep psykologisk inriktning gör mig ju extra intresserad.Varje person är verkligen sin egen karaktär och det är trevligt, hellre än ett band med en frontfigur och fyra anonyma huvuden i en musikbanddokumentär.

    Och ja, filmskaparna står ju bakom Paradise Lost också (och Blair Witch 2). Riktigt bra dokumentärfilmare!

    • Jojjenito skriver:

      Jaha, Blair Witch 2 är en dokumentär!?😉

      Sorry för mitt fåneri. Fin kommentar. Gillar att du skriver lite extra allt som oftast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: