Godzilla (1954)

GodzillaTitel: Godzilla (Gojira)
Regi: Ishirô Honda
År: 1954
IMDb
| Filmtipset

Ni vet väl att det kommer en ny Godzilla-film nästa år, va? Varför det frågar jag mig? Fast i och för sig, en sämre film än Roland Emmerichs Godzilla från 1998 med Matthew Broderick är ju svår att hitta. Hmm, nu ser jag också att Gareth Edwards (som ligger bakom Monsters) regisserar och Frank Darabont m.fl. skrivit manus. Intressant! Här kommer en gammal recension av det japanska originalet Gojira. Ordet gojira är förresten ett teleskopord bildat av gorira (gorilla) och kujira (val).

Då har jag sett det japanska originalet om jätteödlan Godzilla, en dinosaurie som levt gömd i havsdjupen men som tvingas upp till ytan pga av strålningen från provsprängningar med atombomber och som på köpet muterat, blivit 50 meter hög och fått radioaktiv andedräkt. Kurosawa-bekantingen Takashi Shimura spelar professorn som anlitas som expert. Själv vill han främst forska på den unika varelsen och låta den leva. Samtidigt är en forskare (Akihiko Hirata) en fasansfull kraft på spåren som skulle kunna användas för att ta kål på Godzilla. Forskaren vill dock hålla det hela hemligt för att hindra att vapnet hamnar i felaktiga händer.

Mmm, kul att se en sån här klassiker. Den har tyvärr åldrats en hel del när det gäller specialeffekterna. Det är ändå hyfsat bra gjort trots att det känns som om filmen stannar upp REJÄLT när det är dags för actionscener. Vissa scener upprepas gång på gång. Filmen är alltså som bäst mellan ”actionsekvenserna” då vi får se en intressant historia med bra skådespelarinsatser (om man är van vid ett visst mått av ”japanskt” överspel, främst från kvinnor). Både professorn och forskaren förmedlar samhällskritik med sina dilemman. Ska de använda sin kunskap för att hjälpa till att döda monstret? Monstret som bara reagerar instinktivt pga något som människan gjort.

Filmen är alltså helt ok i den lilla skalan, när det handlar om människorna och hur de ska agera i situationen. Kritiken mot hur världen såg ut vid den här tiden är tydlig. Det här var bara nio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och ett monster med radioaktiv andedräkt känns som en ganska självklar koppling. Det allra bästa med filmen var MUSIKEN. Fy fan, det här är det bästa soundtrack jag hört på länge. Huvudtemat som spelas under förtexterna är mystiskt till en början, sen pampigt och med härligt stegrande intensitet. Även ett skönt melankoliskt munspel direkt efter huvudtemat. Men filmen som helhet kan inte få mer än en trea.

3-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

3 Responses to Godzilla (1954)

  1. Sofia skriver:

    Kan inte påstå att jag har något särskilt tydligt minne av just musiken, annars är det här en charmig lite monsterrulle. Närapå obligatorisk för filmallmänbildning. Sedan måste erkännas att jag har lite av en soft spot även för Emmerichs spektakel. Ett guilty pleasure perchance?

    • Jojjenito skriver:

      Lyssna på YouTube-klippet som jag länkar till så kanske du minns mer?

      Om det är ett pleasure så är det definitivt guilty.😉 Det är inte Broderick som lockar?

  2. Pingback: Daikyojû Gappa (1967) « Rörliga bilder och tryckta ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: