Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

Titel: Post Tenebras Lux
Regi: Carlos Reygadas
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Post Tenebras Lux är kanske en film som hade passat in på Filmspanarnas festivallördag förra helgen. Vi hade lyckats pricka in tre filmer utan handling där den ena filmen var konstigare än den andra. Den här lördagen var Post Tenebras Lux den första filmen jag såg och under inledningen trodde jag att även det här var en film utan handling. Det som skiljde jämfört med t ex Holy Motors var att jag blev helt hypnotiserad av filmen. Jag kände igen den känslan från andra filmer utan nån vidare handling, t ex mästerverket H:r Landshövding. Jag vet att jag är lite speciell som gillar den här typen av film men det är nåt med den melankoliska stämningen som jag bara älskar. Fast Post Tenebras Lux är väldigt olik H:r Landshövding, det ska sägas.

Början är så vacker att jag nästan börjar gråta. Jag får åtminstone gåshud. Ett utomjordisk foto visar oss en dal, en högplatå med en halv om halvt översvämmad äng, i en djungel omgiven av skogiga berg. Solen håller på att gå ner och ljuset och himlen är ett rödblågult konstverk. På ängen springer en liten flicka omkring bland djur. Det är hästar, kor och hundar. Vi hör hästar frusta, lera som klafsar, vatten som plaskar, hundar som fnyser eller skäller. Fotot är magiskt med ett knivskarpt fokus i mitten men suddigt utåt sidorna. Scenen pågår jag vet inte hur länge men för mig hade den kunnat pågå hur länge som helst.

Lite senare är vi inne i flickans familjs hus. De ligger och sover tidigt på morgonen då en röd lysande djävul med en väska i handen sakta skrider in genom dörren. Nu har musiken som spelades under sekvensen på ängen slutat. Det är helt tyst och den rödlysande djävulsfiguren går omkring i huset sakta och tyst. Spänningen är av nån anledning på topp. Det är vackert på ett obehagligt sätt. Djävulen tittar in i barnens rum där en pojke har vaknat och står bredvid sängen. Han tittar rätt på djävulen som sakta lämnar rummet och sedan även huset. Hmm, vad hände där, tänkte jag?

Efter detta, och då har det kanske gått 20 minuter börjar filmen på riktigt. Familjen vaknar och vi får ta del av deras morgonbestyr. Familjen som består av man, fru och två småttingar, en flicka och en pojke verkar vara lyckliga men det finns förstås mörka sidor. De har flyttat från staden och bosatt sig ute i den mexikanska djungeln i vad som verkar vara ett försök att lappa ihop sitt trasiga äktenskap.

Vi får även träffa några andra invånare i den lilla byn och filmen blir en sorts väv där de olika personerna och deras problem kommer att påverka varandra. Huvudpersoner är mannen och frun från familjen och deras problem i äktenskapet. Vid ett tillfälle reser de till Frankrike för att besöka en sorts swingersklubb. Det var länge sen jag så många nakna människor, både män och kvinnor, på film.

Bitvis är det alltså en fascinerande och vacker film. Tyvärr överanvänder man kanske det där fotot som är suddigt i kanterna. Sen är det som att filmen egentligen är två filmer. En konstfilm med långa vackra scener utan dialog, ofta med vacker natur, och sen ett mer vanligt äktenskapsdrama och även nästan thrillerelement (fast tagna ur en Hanekefilm). Efter filmens början kom jag aldrig riktigt in i familjedramat. Fast det finns ett undantag. Under en scen spelar frun piano och sjunger en Neil Young-låt medan mannen ligger i sängen och det här blir enda gången de blir riktigt känslosamma och öppna mot varandra. Det var även en scen som visade på musikens kraft att beröra.

Betyget blir en stark trea till denna mycket märkliga men vackra film.

3+/5

Om visningen: Den här visningen hade tyvärr flyttats från trevliga Grand 1 till Klarabiografen i Kulturhuset. Fast det gjorde inte så mycket. Förra året så jag filmen Natural Selection här och det som är bra med Klarabiografen och som jag nu kom ihåg är att man fattat att folk inte vill sitta och trängas som sardiner som på ekonomiklass på ett flyg. Här är det är stora fåtöljer och väl tilltaget med utrymme både för fötterna och framförallt åt sidorna så man slipper sitta och armbåga varandra. Det är inte egna armstöd som på Filmstaden i Råsunda men de är riktigt breda. Trevligt.

När jag kommer till biografen så går precis han som ska kolla min biljett iväg. Jag väntar ett tag men går sen in och tar en plats. Jag vet ju att jag har biljett (och medlemskort!), haha. Eftersom ingen kontrollerade min biljett så tar jag det säkra före det osäkra och frågar den person jag sätter mig bredvid om jag har kommit till rätt film. ”Ja, det har du, annars hade du inte kommit in!”. ”Ja, jo, just det, fast det stod ingen där just när jag… ja, ok då, jag smet in! Men jag har både biljett och medlemskort, jag lovar”.

Under de första 5-10 minuterna av filmen (inte reklamen utan filmen har alltså börjat) så droppar det in folk hela tiden som förvirrade går omkring i mörkret för att hitta en plats. Kanske hade de missat flytten från Grand och fick springa därifrån? Efter kanske 25 minuter kommer den sista personen. Förstår inte riktigt hur man tänker då? Bredvid mig sitter en kvinna som verkar ha haft problem med halsen. Hon sitter ständigt och sväljer, hmmar och harklar sig för att mot slutet brista ut i en skön hostningsattack under en tyst scen. Stackars människa. Och konstigt nog störde det inte mig så mycket. Det kan bero på att jag själv fick rethosta i en fullsatt biosalong i slutet av Million Dollar Baby under den mest känslosamma och tysta scenen.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

  1. Jag såg också denna och vi måste helt säkert ha varit på samma visning, för jag känner precis igen beskrivningen av vad som skedde under och i början av filmen, med alla personer som kom i sista stund. Jag kom också efter att kortvakten hade lämnat entrén – dock var jag inte en av dem som vandrade in efter att filmen börjat.🙂

    Angående filmen så räknade du upp alla de riktigt fina stunderna i filmen, men jag hade väldigt svårt att få ihop allt till en helhet och reflekterade under en kort stund intensivt vad meningen med de engelsktalande rugbyspelarna var och om just den biten hade någon nyckel till vad hela filmen försökte visa?

    Inledningsscenen är extremt vacker och jag reagerade precis så som du också beskriver. Jag hade kollat in ”trailern” innan jag köpte biljetten till filmen och trailern bestod just av ett utdrag av just den scenen. Fantastiskt filmskapande särskilt där och ja, hade filmen bestått av endast den scenen så hade högsta betyget varit givet för mig. Filmpoesi av högsta klass!

    Intressant nog hade jag glömt bort en del av de egentligen väldigt minnesvärda scenerna du också nämner, som swinger-scenen och pianoscenen, men de var också väldigt intressanta och poetiska/obehagliga.

    Just faktumet att jag ändå hade glömt så pass sällsamma scener förstärker dock min känsla av att filmen skulle varit kortare och mer kompakt, för det var mycket som aldrig gick ihop för mig och jag är ärligt talat inte så pass sugen att se om den även om jag fann den intressant och behövlig att se om för att ännu bättre kunna reflektera kring.

    Den råkade lite grann ut för The assassination of Jeese James…-syndromet då bägge filmer var välgjorda och intressanta från början till slut, men just tempot och längden har gjort att någon längtan efter en omtitt inte varit så stor.

    En till minnesvärd, otäck scen som sitter kvar nästan lika mycket som inledningsscenen, är den scenen när farsan misshandlar en av familjens hundar grovt och smärtsamt genom att trycka ner den och slå den gång på gång.

    Min reflektion gång på gång i filmen var att vi såg människor som gjorde vidriga saker mot sin omgivning (ofta rörande familjen), men som aldrig behövde bli dömda av sin omgivning för dessa dåliga handlingar. Droger, otrohet, djurmisshandel, osv. men sällan höjde någon på ögonbrynen att det skulle vara oförlåtligt och fel. Hade djävulens inverkan i början något med det här att göra, tro??

    Märklig film minst sagt, men sevärd. Och nu fick du en till ”recension” i ditt kommentarsfält eftersom jag har svårt att sluta skriva ibland.😀

    • Jojjenito skriver:

      Roligt att du var på samma visning!🙂

      Ja, haha, de där rugbyscenerna kändes helt random. Har hört att det ska vara sonen i familjen som några senare har skickats iväg på internatskola i England men kan inte minnas att det var nåt som det pratades om filmen. Håller med om att det var lite svårt att få ihop hela historien. Det känns liksom som flera filmer. Inledningen är dock heeeelt underbar. Poesi, indeed.

      Ja, pappan hade problem med aggression mot sina hundar av nån anledning, kändes helt orimligt.

      Ja, den där djävulen måste förstås ha betytt nånting. Visst var den snygg?

      Schysst med en kommentarsrecension och du kan ju bara copy-pasta till din egen blogg så har du ett inlägg klart.😉

  2. filmitch skriver:

    Det här verkar vara intressant tackar för tipset. Kanske ska försöka se den tillsammans med Holy Motors😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: