The Apostle

Titel: The Apostle
Regi: Robert Duvall
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Här kommer en recension av Robert Duvalls film Aposteln som jag skrev 2006. Håll till godo och Gud vare med er.

Att säga att veteranen Robert Duvall står bakom den här filmen är inte att överdriva. Duvall producerar, regisserar, manusförfattar och spelar huvudrollen i den här rekryteringsfilmen från baptistkyrkan. Den passionerat kristna predikanten Sonny (Duvall) är ingen mammas pojke utan vänstrar nog runt med kvinnor på sina missionärsresor runt om i USA. Fast när hans fru (Farrah Fawcett) vill skiljas och lyckas få honom utesluten ur kyrkan (hans egna kyrka, god damn it!) får han verkligen frispel. Det hela slutar med att Sonny flyr fältet efter att ha smackat till fruns älskare med ett basebollträ. Sonny bygger upp en ny kyrka i en liten ort i Louisiana.

Jag tyckte det här var en fascinerande film som visar vad religion betyder för vissa människor. För min del känns det ju som det betyder alldeles för mycket. Den typ av gudsdyrkan och religiositet som det visas prov på i den här filmen kan inte vara hälsosamt i längden. För mig är det i princip likställt med en smärre psykisk sjukdom. Människorna beter sig som galna. Men ändå känns det nästan inte fel ändå, om ni förstår vad jag menar. De otroligt roliga och hysteriska gudstjänster som vi får ta del av i filmen kan man utan problem jämföra med t ex rockkonserter, fotbollsmatcher eller ravepartyn där publiken genom en form av masspsykos hamnar i transliknande tillstånd. Det som visas i filmen är bara en annan form av det. Jag tror mänskligheten helt enkelt har behov av såna upplevelser – det är bara formerna som varierar.

Sen är det så här att Robert Duvall gör en helt sjuk insats som predikanten Sonny, eller Aposteln E.F. som han kallar sig efter sin home run de la tête. Duvall gestaltar på gränsen till galenskap sin predikant som pratar med Jesus om nätterna (egentligen bara en form av självterapi) och håller väckelsemöten som är riktigt underhållande. När Duvall kommer upp i varv är han smittande rolig. Övriga skådisar spelar mer eller mindre statistroller men gör det inte dåligt på nåt sätt. Filmen utspelas på den amerikanska landsbygden och det ger en speciell stämning som är ganska skön. Det är lite lagom slött, om ni vet jag menar. Känslan i filmen får mig att tänka lite på Sling Blade som nästan kan sägas vara en syskonfilm med skillnaden att det där är Billy Bob Thornton som stått för produktion, regi, manus och huvudroll. Thornton har för övrigt en liten men ganska viktig biroll i Aposteln.

När det gäller vissa delar i filmen så undrar jag lite över filmens egna moral. Exempelvis visas när vissa personer blir frälsta (ja, det stämmer, vi får uppleva ögonblicket då de säljer sin själ till Jesus) och det känns som om filmen såg detta som en allt igenom god sak. Kändes det som. Jag såg det nästan tvärtom. Att en lite självsvag person kapitulerar och hänger sig åt Jesus och då liksom förlorar sig själv. Men jag vet inte, den moral (i det stora hela) som förespråkas i kristendomen är väl ändå ganska sund (undantag finns väl), så helt fel behöver det inte vara. Men jag har ändå svårt att förstå det här med att man ska erkänna att man är en helt hjälplös syndare, men att man med Jesus hjälp klarar sig. Ja, det finns en del att funderar över efter att ha sett filmen som jag tycker är sevärd främst pga av Duvall men även pga att hela filmen har en stämning som är vrickat skön.

4-/5

Spoiler
I filmen får den äldre svarte predikanten, C. Charles Blackwell, samt bilmeken Sam reda på att Sonny är på rymmen efter att ha (troligen) dödat en person. De båda säger inget utan hoppas att polisen inte får tag på honom. När man ser filmen känns det som om den vill säga att ett mord vägs upp av att Sonny bildar sin nya kyrka, frälser folk, är sann mot Jesus, gör goda saker. Hmmmm. Om nu inte regissör/manusförfattare Duvall tänkt att det är meningen att man ska ifrågasätta filmens moral.
Spoiler slut

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

4 Responses to The Apostle

  1. Movies - Noir skriver:

    Oj, oj, nej. Jag hyrde den här filmen för länge sen, måste ha varit runt tiden då den kom. Jag tyckte då den var smärtsamt tråkig och dålig, även om Duvall var bra. Det bör dock tilläggas att jag såg den med några kompisar och vi tappade intresset ganska tidigt. Mycket möjligt att filmen skulle vara aningen bättre än 1/5 som jag gett den😉

    • Jojjenito skriver:

      Ha, ha, jo. Jag gillade den alltså. Jag tror vi i ditt fall får skylla på kompisgänget. Fast jag vet att du inte är förtjust i filmer som tar upp frågor om religion.

      • Movies - Noir skriver:

        Det var nog en kombination🙂 Det stämmer att när det blir för mycket religion tycker jag det inte funkar, vilken religion det än handlar om. Och här blev det som jag minns det alldeles för mycket.

        • Jojjenito skriver:

          Ja, brukar gilla när det blir lite överdrivet med religionen och när det finns ett satirisk bett i skildringen. När man så att säga klär av vilken religion det än nu må vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: