Cykeltjuven

Titel: Cykeltjuven (Ladri di biciclette)
Regi: Vittorio De Sica
År: 1948
IMDb
| Filmtipset

Cykeltjuven är den italienska neorealismens mest kända film (väl?) och regisserad av Vittorio De Sicas. Den handlar om den fattige familjeförsörjaren och pappan, Antonio, som äntligen har fått ett jobb med att sätta upp affischer. För att få jobbet krävdes en cykel, vilket man lyckats skaffa genom att pantsätta familjens lakan. Första arbetsdagen blir dock cykeln stulen vilket leder till att Antonio och sonen Bruno ger sig ut på en desperat jakt för att leta efter cykeln.

Mjaha, ytterligare en klassiker/milstolpe som jag inte riktigt tycker lever upp till sitt rykte. Filmen är i och för sig välgjord med utmärkta skådespelare och en bitvis gripande historia. Men tyvärr var det på nåt sätt som dessa olika delar inte var bra samtidigt. Historien blir gripande först mot slutet men vägen dit tyckte jag var lite för lång. För sin tid kanske den stack ut lite med sin realism, var en milstolpe osv, men idag tycker jag den inte känns så speciell. Fast notera att jag tycker det är en bra film. Recensionen kan verka negativ men det blir ju så när det handlar om en så omtalad och uppskattad film som man själv kanske uppskattade, men inte lika mycket som andra.

Det hela påminner om hur jag kände inför den franska nya vågen-filmen De 400 slagen. Inte heller då tyckte jag filmen jag såg var nåt speciellt. Båda dessa filmer tycker jag inte tar ut svängarna ordentligt och de (speciellt De 400 slagen) känns lite bleka. Fast mot slutet lyfter båda filmerna, speciellt Cykeltjuven som sista kvarten eller så är riktigt bra och pappans desperation skildras klockrent. Det blir en trea med ett plus i kanten till Cykeltjuven. Bäst är skildringen av hur ett jobb betyder så mycket, speciellt om man inte har nåt.

3+/5

PS. Under filmen blev jag väldigt trött, och då är den klassiska frågan: blev jag trött för att jag tyckte filmen var seg, eller tyckte jag filmen var seg just för att jag var trött?

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

15 Responses to Cykeltjuven

  1. Pladd skriver:

    Jag har faktiskt ett färdigskrivet inlägg om den här som jag inte har publicerat ännu. Lustigt!

    Ännu lustigare är att vi tycker i princip samma sak. Jag fann den inte riktigt lika långsam (fram till slutet) som du, men vi ger den samma betyg.

  2. svartnoir skriver:

    Har sett denna två gånger. Första gången tyckte jag ungefär som du. Andra gången såg jag den på bio och tyckte att den var bättre. Ligger väl på en svag fyra snarare än en stark trea för min del. En fin film.🙂

    • Jojjenito skriver:

      Kanske är en sån film som växer, speciellt om man ser om den på bio. Fusk!😉

      • Sofia skriver:

        Då kanske jag ligger någonstans mittemellan, för jag såg den på storduk men inte på bio. De 400 slagen fattade jag inte alls, men vad jag kan påminna mig tyckte jag att Cykeltjuven var riktigt engagerande. Men det var iofs ett par år sedan.

  3. Movies - Noir skriver:

    Jag har för mig att jag gav den en trea. Tyckte inte heller den var så märkvärdig, precis som De 400 slagen. Inga favoritfilmer i mina ögon från den italienska realismen. Men det finns några andra jag gillar mer så det är inte genren i sig utan dessa de mest hyllade filmerna som helt enkelt inte går hem.

    • Jojjenito skriver:

      Nu är väl inte De 400 slagen italiensk neorealism utan fransk ny våg-film (som iofs inspirerats av neorealismen). När det gäller franska nya vågen så finns det inte många filmer som jag gillar, om ens nån. Vilka filmer inom neorealismen uppskattar du?

      • Movies - Noir skriver:

        Mmm, du har självklart rätt. Vet inte vad jag tänkte på där, men likheter har de iaf😉

        Vad gäller vilka filmer jag gillar i denna genre så är det så att jag föredrar de kriminella filmerna från det franska 60-/70-talet. Men från realismen är det nog Umberto D. (1952) som varit bäst. Sen vet jag inte om man kan räkna in Rom – öppen stad (1945) till det, men det kanske man kan? Den gillar jag också.

        Men i övrigt har jag mest blivit besviken på bl.a. Cykeltjuven, De 400 slagen och À bout de souffle.

        • Jojjenito skriver:

          Helt ok, det var ju jag som nämnde De 400 slagen i recensionen även om jag nu skrev att det var en nya vågen-film.😉 Likheten är ju att det handlar om klassiker som kanske inte riktigt är mästerverk, i mina ögon i alla fall.

          Rom – öppen stad (japp det är neorealism helt klart) har jag sett och den gillade jag. Då åker Umberto D. upp på ska-se-listan.

  4. Pingback: Ladri di biciclette (1948) | Addepladdes j-vla filmblogg

  5. David skriver:

    Tycker inte den är det minsta lång. Sedan är äkthet och realism något som sällan finns idag. Men när den väl finns där så hyllas filmerna oavsett genre. Äkthet äger.

    • Jojjenito skriver:

      Nej, lång var den inte men den kändes lite seg, och det berodde då alltså på att jag var trött.😉 När jag tänker på Cykeltjuven och äkthet så kan jag inte låta bli att tänka på bröderna Dardennes filmer. Snacka om äkthet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: