Match Point

Titel: Match Point
Regi: Woody Allen
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Jag såg filmen på bio (och skrev om den i mars 2006) och det här var när jag tyckte Woody var helt ok som regissör, men jag trodde ärligt talat han var slut. Han hade gjort några riktigt (riktigt) bra filmer men nu var han bara trött och fånig. Det var min åsikt. Tur att man kan ha fel ibland.

Woody Allens nya film handlar om tur och otur, eller den handlar om det ytligt sett i alla fall. Vi möter i början av filmen det artiga, lugna, modellvackra (och till synes svärmorsdrömmiga) f.d. tennisproffset Chris (Jonathan Rhys Meyers) som blir anställd som tennistränare på en snobbig tennisklubb i London. Han träffar där rikemanssonen Tom vars syster Chloe (Emily Mortimer) blir förälskad i Chris, medan Chris själv blir besatt av Toms fästmö, Nola, en amerikansk skådis som bara varit med i reklamfilmer (Scarlett Johansson).

Mmm, det här var en ganska överraskande film. Först och främst kändes det inte alls som en Woody Allen-film. Det kan bero på att Allen själv inte är med, men det finns Allen-filmer där han själv inte spelar med i som ändå känns som just Allen-filmer. Den andra överraskningen är att den är riktigt bra. Från början känns det väl som ett ganska vanligt romantiskt drama. Chris är en karaktär som jag inte riktigt får grepp på. I början känns han sympatisk, snäll och ärlig, men det ändras redan när han första gången träffar Nola, då han verkar förvandlas. Nola spelas ju förstås av Scarlett Johansson och hon är lika het som vanligt.

Alla skådisar gör förresten ruggigt bra insatser. Woody måste ha, eller hade i alla fall i den här filmen, en bra hand med sina skådisar och har skapat en bra stämning i filmteamet. En som man lätt glömmer är Tom och Chloes pappa som spelas av nallebjörnen Brian Cox som är en mysfarbror här. Vissa tycker att det finns en bra kemi mellan Rhys Meyers och Mortimer. Det kanske finns en bra kemi rent skådespelarmässigt, men jag fick direkt känslan att Chloe ”klängde” och var ”jätterar” medan Chris liksom bara spelade med, men att han egentligen inte brydde sig mer om Chloe än om ett av sina tennisracketar. Med Nola kändes det helt annorlunda.

Jag har också läst att folk tycker att Johansson gör en tuff och kylig karaktär (t ex Movies – Noir men jag hittar ingen recension att länka till). Nja, jag vet inte. Jag tyckte inte hon var speciellt kylig och tuff. Snarare tvärtom. Ganska osäker egentligen, precis som Chloe för övrigt. Skillnaden är väl hur de båda agerar ut den här osäkerheten. Chloe blir klängig och översnäll, medan Nola blir kaxig och tuff. Vilket förmodligen var det som M-Noir menade. Mmmm, det fanns en hel del att intressera sig för i den här filmen. Bl a var det kul att studera hur vissa karaktärer betedde sig efter några drinkar. Detta gällde främst Nola, samt Toms och Chloes mamma (som blev riktigt elak efter ungefär tre G and T’s).

Förutom det psykologiska dramat som filmen allt mer övergår i så blev det hela även en ganska spännande thriller med klara Hitchcock-referenser. Jag ska väl inte avslöja vad som händer, men om ni tycker att det känns som ett romantiskt drama som inte verkar leda nån vart — så håll ut. Nu tycker jag i och för sig att filmen är riktigt bra hela vägen, från början till slut. Bra klippt är det bl a. En klippning som överraskar lite. Scener staplas på varandra, men ändå med ett bra flyt. Mot slutet dyker några detektiver upp i handlingen var kul. Det kändes lättsamt men passar ändå in. Slutbetyget blir en helt vanlig fyra. Bra gjort, Woody! Och det här med tur och otur knyter givtevis Woody ihop i slutet av filmen.

4/5

PS. Jag noterar även att Rhys Meyers var ganska värdelös på tennis, tennisproffs som han skulle vara. De han tränade hade oftast bättre teknik.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

10 Responses to Match Point

  1. Jessica skriver:

    Jag gillar verkligen den här. Tycker den är väldigt elegant gjord, en kul moderinisering av Brott och Straff. Det som gör mig extra positiv är att den funkar för alla åldrar och inte bara för inbitna Allen-fans. Det var den första Allen jag visade för barnen och de föll pladask. Min ena dotter, som då var typ 15-16, gillade den så mycket att hon såg den flera gånger till tillsammans med olika kompisar som hon också tyckte borde se den. Alltsedan Match point hänger barnen glatt med på alla Woody Allen-filmer som dyker upp!

    • Jojjenito skriver:

      Roligt att den uppskattas av ungdomen.😉 Mmm, när du säger det så har den en ungdomlig fräsch känsla över sig. För mig känns det som Allen fick en nystart här. Hans filmer efter Match Point är bra om än inte lika bra.

  2. Daniel skriver:

    Jag gillade också denna skarpt och det är den bästa filmen jag sett av honom. Men nu har jag ju inte sett allt av Allen. inte ens i närheten av att ha sett hans alla alster.

    Bra blogg annars. =)

    • Jojjenito skriver:

      Välkommen hit, Daniel! Kul att du gillar bloggen.🙂

      Min favvo av Allen är ju Annie Hall så om du inte sett den så är det ett självklart tips från mig.

      • Daniel skriver:

        Jo jag har sett Annie Hall och tyckte den var riktigt bra men inte riktigt lika bra

        • Jojjenito skriver:

          Aha, kan kanske bero på att Match Point är en nyare film, inte 70-talsgammal, mer modern, och dessutom utan Allen själv (han kan störa ibland enligt mig även om just Annie Hall var klockren).

  3. Pladd skriver:

    Jag gillar också den här riktigt mycket. Just att det nästan är en remake av Crimes and Misdemeanor fast med nytt moraliskt fokus gör den väldigt intressant.

    Kul notis om tennistekniken. Det ska jag titta på nästa gång jag ser den.

    • Jojjenito skriver:

      Jag har faktiskt inte sett Crimes and Misdemeanors så den ser jag fram emot. Har hört en hel del gott om den. Haha, ja, jag spelar tennis själv och det är bara att konstatera att Meyers är på sin höjd medioker i tennis.🙂

  4. Sofia skriver:

    Jaha, då får väl jag vara lite motvalls då. Jag tyckte inte den här var särskilt märkvärdig och slutet hade gärna fått vara mer överraskande. Däremot var det skönt att se en Allen-film utan den klassiskt nerviga Allen-karaktären.

    • Jojjenito skriver:

      Ja men det kunde jag ju räkna ut. Du ska alltid vara motvalls.😉 Håller med om att det var en annorlunda (läs: skön) känsla med Woody-film utan Woody själv och dessutom utan en sån karaktär (ofta brukar ju nån annan skådis vara den karaktärern om Woody själv inte är med framför kameran).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: