3 x Woody Allen

Då kör vi tre snabba Woody Allen-rullar på en gång. Även dessa recensioner skrevs under 2003 och efter succén med Annie Hall och i viss mån Zelig förväntade jag mig stordåd från klarinettisten. Men nja, som så ofta när man har förväntningar…

Titel: Manhattan
Regi: Woody Allen
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Woody Allen spelar manusförfattare till tv-shower, är ihop med 17-årig skoltjej och hans ex-fru ska ge ut en bok om deras skilsmässa. Han är även tillsammans med en kvinna, spelad av Diane Keaton, som hans gifta kompis vänstrat med. Jag gillade inte alls den här filmen. Den gjorde mig besviken eftersom de två första Allen-filmerna som jag sett, Annie Hall (vilken höjdare!) och Zelig (sjukt rolig fejkdokumentär), var mycket bra. Jag tyckte historien var ointressant, det blev ej heller speciellt roligt. Enda gången det var lite roligt var när Allen och Keaton gick på konsert med Allens kompis och hans fru. Keaton, Allen och kompisen visste ju alla att kompisen hade vänstrat med Keaton. En rolig scen när de sitter och skruvar på sig och försöker låtsas som det regnar. Men, på det hela en lång transportsträcka mot slutet.

2/5

Titel: Radio Days
Regi: Woody Allen
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Radions stjärnor hyllas av Allen genom en judisk (nähä!) familj i 40-talets USA då radion var underhållningen i hemmet, innan TV:n tog över. Vi får se hur människorna bakom rösterna i radion såg ut. Mmm, det här var ett steg upp jämfört med Manhattan. En sevärd och bitvis rolig film där det inte finns nån egentlig historia utan det hela berättas genom korta episoder. Den röda tråden är radion. Allen är inte med eftersom Allen själv i den här filmen är en liten pojke och då kan faktiskt inte Allen spela den rollen. Lite skönt faktiskt. Kul att få se hur Marge i The Simpsons ser ut. Och hon låter precis som i The Simpsons. Det tog kanske 10 minuter innan jag hade placerat rösten i och för sig. Jag fick lite Fellini-känsla, t ex Fellinis Roma. Radio Days är berättad på ett liknande sätt, med korta episoder istället för en rak historia. Radio Days får godkänt, men det är ändå ingen höjdare.

3/5

Titel: Shadows and Fog
Regi: Woody Allen
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Filmen utspelas i en okänd stad där en mördare härjar. Allen väcks mitt i natten av ett medborgargarde som vill att han ska hjälpa till att fånga mördaren. En cirkus har anlänt till staden. Svärdslukerskan (Mia Farrow) grälar med sin pojkvän clownen (John Malkovich) och ger sig av in mot staden och hamnar på en bordell. Tråkigt och helt meningslöst tyckte jag. Jag förstår ingenting av historien. Den ger ingenting. Allen springer förvirrad runt hela natten utan att få nånting gjort förutom att själv bli misstänkt som mördaren. Jaha. Och? Kanske skulle det vara en bild av hans eget liv vid den här tiden. Vad vet jag. Allvarligt slöseri med skådespelartalanger: John Malkovich, Kathy Bates, John Cusack, Jodie Foster, William H Macy, Lily Tomlin bl a. Nä, inte bra Allen. Du gör mig besviken. Annie Hall var ju så rolig, fantasifull och skarp. Det här var ju blaha blaha. Snudd på etta, men det blir ändå en tvåa.

2-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

12 Responses to 3 x Woody Allen

  1. filmitch skriver:

    Manhattan gillade jag, kanske lite lågmäld men jo den passade mig.
    Radio days kan jag se om o om igen alltid lika trevlig, älskar öppningsscenen.
    Shadows and fog kände jag inte alls till, låter lite som Scorceses En natt i New york.

  2. Sofia skriver:

    Såg Manhattan under exakt samma omständigheter som du, förväntade mig en ny Annie Hall och går ju bara inte… Däremot är jag liksom filmitch mycket förtjust i Radio Days stämning, episodfilmer kan vara svåra men här tycker jag att det fungerar alldeles utmärkt.

  3. Har endast sett Manhattan av dessa tre, och tråkigt att den inte gick hem då du såg den.

    Jag älskar Annie Hall för allt den gör rätt i genren där allt annars är så fel och fejk. Jag förstår det som att Manhattan är ännu populärare än Annie Hall, men trodde inte att den skulle kunna gå hem lika bra hos mig. Ändå satt jag där igen och blev i princip lika frälst av Allens briljans med att skildra kärleksrelationer!

    Den har inte samma dos av originella berättartekniker som trixar med publikens förväntningar, men den funkar lika bra på egna ben just därför och filmen är denna gång dessutom väldigt vackert fotad, även denna gång av legenden Gordon Willis (Gudfadern) men i svartvitt.

    Just Woody Allens mod att berätta om en kärlekshistoria med en 17-åring på ett så otillbakahållet, ärligt sätt och hur han alltid lyckas vara så ärlig hela tiden. Romantiska komedier är ju aldrig ärliga så därför är Woody Allen en frälsare för mig och han skildrar – som en av väldigt, väldigt få i genren, kärleken utan fega undanflykter och förenklingar.

    Det ironiska är ju att han genom Annie Hall och Manhattan i princip uppfann genren enligt den mall den numera berättas, men alla andra missar det viktigaste – att inte göra det enklare än vad det är i verkliga livet. Jag hatar som sagt genren men älskar Woody Allen, vilket säger det mesta om hur lätt något så rätt kan uppfattas så fel när folk tar efter.

    Manhattans genialitet ligger också mest i förmågan att skildra ålderskrisen och hur vi förhåller oss till den. Alla beslut ursäktas eller döms liksom av åldern och det visar Allen.

    SPOILER!

    När Allen springer gatan ner på slutet – den antagligen viktigaste och mest livsödesomdefinierande turen han tagit i sitt liv, men ändå stannar han och andas ut för att han helt enkelt inte orkar springa konstant. Det är så fint och ärligt skildrat!

    Slutet i denna film är samtidigt ett av mina största filmögonblick! Det säger allt som är värt att få ut av en sån här film och inga andra kärleksskildringar är längre nödvändiga (nästan) !🙂

  4. Movies - Noir skriver:

    Nu var det länge sen jag såg filmerna, men har för mig att jag gillade Manhattan lite mer än Annie Hall. Men det var nog en stark trea mot en trea för AH. Kommer säkerligen se om båda (och några andra Woody-filmer).

    Radio Days var en tvåa. Tyckte den bara var tråkig. Shadows and Fog har jag inte sett, men den verkar inte vara direkt strålande.

  5. Jojjenito skriver:

    filmitch: Shadows and Fog behöver du inte anstränga dig med att känna till mer om. Jag tyckte den var riktigt dålig. En natt i New York säger du? Men är inte det en bra film?😉 Ganska så annorlunda skulle jag säga.

    Sofia: Radio Days, ja, den är helt klart godkänt. Ja, med Manhattan blev det helt enkelt fel för mig. Förmodligen, ganska säkert, skulle jag gilla den mer om jag såg om den.

    Except Fear: Fasiken vad känslor och texter Allen tvingar fram hos dig. Kul! Som jag skrev till Sofia, just Manhattan är nog värd en titt med fräscha ögon. Vi får se.

    Movies – Noir: Manhattan kanske du gillade lite mer med tanke på det snygga fotot. Shadows and Fog behöver du inte se. Fast det kanske du borde. Den har nog en hel del noir-element när jag tänker efter. Skulle inte förvåna mig om det är Allens hyllning till noir-genren (kolla bilden som jag bifogade t ex). Fast grejen är att det är en fånig film och man står inte ut med Allens karaktär.

    • Movies - Noir skriver:

      Det fina fotot gjorde säkerligen sitt, men jag tror helt enkelt jag kom in i Manhattan mer än i Annie Hall. Men igen, jag behöver se om de två.

      Mmm, du kan ha rätt med Shadows and Fog. Jag tänkte dock direkt på Nosferatu när jag såg bilden, haha. Men du har rätt i att det även kan vara en referens till film-noir.

      • Jojjenito skriver:

        Jo, nog påminner fotot om Nosferatu, men så var väl tysk expressionism en föregångare till film noir. Hmm, apropå det så har jag inte sett Nosferatu.

  6. Pladd skriver:

    Det finns mycket intressant att kommentera här. Först och främst: Manhattan är ett mästerverk, så är det bara. Fotot tillsammans med Allens enastående skådespel (verkligen _skådespel_) och den fina berättelsen gör den till kanske Allens bästa. Min hyllning: http://addepladde.wordpress.com/2012/01/20/manhattan-1979/

    Radio Days är också väldigt fin, men den saknar tyngden. Dock en film jag gärna ser om, just för att den är så lättsam. Så man kan ju säga att den vinner på det ändå.

    Shadows and Fog är sannerligen en unik film, men ganska rolig sådan. Onödigt med så många stora skådespelarnamn (och Madonna), det håller jag med om, men främst för att de inte gör så bra ifrån sig. Hade hellre sett de ”vanliga” Allen-skådespelarna. Men det var något han sysslade mycket med på 90-talet, att få in så många kända ansikten som möjligt i sina filmer.

    • Jojjenito skriver:

      Uppenbarligen missade jag poängen med Manhattan men nu är det för länge sen jag såg den för att kunna säga exakt varför. Ska hoppa över och läsa din hyllning (jag kan redan ha gjort det men jag behöver tydligen läras upp om dess storhet ;)). Intrycket av SaF är betydligt djupare. Det var en ren plåga att se Allen springa runt och vrida sina händer och paniksnacka.

  7. filmitch skriver:

    Tankarna for till En natt i N.Y då griffin Dunne kutar runt på gatorna jagade av ngt medborgargarde det var de paraellerna jag drog. Vill minnas att det var en ganska trevlig film.

    • Jojjenito skriver:

      Ja, där finns det ju paralleller i själva handlingen, det har du rätt i. Skillnaden är i hur det hela berättas. I Allens film blir det bara fånigt och jobbigt.

  8. Pingback: Shadows and Fog (1991) | Addepladdes j-vla filmblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: