Hanna


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

9 Responses to Hanna

  1. filmitch skriver:

    tyckte filmen var relativt bra som actionthriller, däremot kunde man kortat ned bilturen men hippiefamiljen avsevärt, det blev för mycket drama i en actionfilm. Saoirse Ronan var bra i huvudrollen. Tror jag gav den 6 eller 7.

    • Jojjenito skriver:

      Håller med om Ronan, hon var riktigt bra. Hmm, ja, den var för spretig. Och som du säger, under den där bilturen så blev det mer drama av det hela och det var nog en av anledningarna till att jag kände att den blev spretig. Men som snyggaction funkade den verkligen.

  2. Movies - Noir skriver:

    Hmm, tycker nog The American är lite bättre än Hanna. Fast det är lite olika filmer och båda är bra på sitt sätt. Kul att du också gillade Tom Hollander, favoriten i filmen.

    • Jojjenito skriver:

      Mja, själv tyckte jag The American var för händelsefattig och utan spänning för att funka. Hanna var mer fartfylld. Så visst det är ju två filmer med olika tempo.

      • Movies - Noir skriver:

        Det är sant, det var mer tempo här. Men personligen bryr jag mig inte om tempot i filmer, det är känslan och stämningen som är viktigast. Men visst blev The American på sina håll lite småtrist. Den hade dock mer att gilla för egen del.

        • Jojjenito skriver:

          Nej, jag bryr mig inte heller om tempot i filmer (skulle ha förtydligat det). Som du säger så är känslan det viktiga. Om stämningen är rätt så kan det gå hur långsamt som helst. I The American saknas både känslan och tempot och då… nja.

          • Movies - Noir skriver:

            Haha, jo jag förstår. Vissa gånger stämmer det helt enkelt inte. Jag såg också The American på bio och kanske gjorde det sitt att jag kom in i filmen från början och sen rullade det på.

  3. Den här överaskade mig positivt och var en fröjdfest för min del! Extret snyggt fotad, snyggt klippt, jäkligt bra, nyskriven musik av The Chemical Brothers på det och trevliga karaktärer som agerar ut som om de – som du säger, måste haft kul att spela rollen.

    Den är inte särskilt verklig men jag köper hela den biten snabbt. Det känns ju som ett grått, mer realistiskt seriealbum för vuxna som vill drömma sig tillbaka till äventyr och karaktärerna är stöpta därefter.

    Ett mycket smart drag till film av regissören Joe Wright som bryter ny mark och jag ser fram emot hans framtida projekt mycket! En riktigt snygg film!

    (turisttjejen var dock dryg även om hon skulle det, men överspelet och de hafsigt humorskrivna replikerna från barnen var filmens stora minus – annars utmärkt!)

    • Jojjenito skriver:

      Oj, du skrev nästan en hel recension där.😉 Jo, håller i princip med om allt du skriver. Det var väl kanske nåt med blandningen av drama som skulle kännas realistiskt och att den inte kändes i närheten av att vara verklig som gjorde att den framstod som för spretig för mig.

      Joe Wright är en klart intressant regissör. Anna Karenina är tydligen på g. Synd bara att han envisas med att använda Keira Knightley, det blir tredje gången nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: