Apflickorna


Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.

Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.

Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.

Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).

Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.

Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.

Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.

2-/5

PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

6 Responses to Apflickorna

  1. Fiffi says:

    Bra recension! 🙂

    Jag antar att du härmed sällar dig till ”min” och Jessicas sida, alltså åsikten som vi lite mer oetablerade recensenter verkar dela: denna film är alldeles på tok för upphaussad!

    • Jojjenito says:

      Alltså, Apflickorna har potential men tyvärr berör den inte alls beroende på att den inte har nån story som räcker en hel film. Den hade som sagt funkat som en kortare film/konstfilm.

  2. Jessica says:

    Ja, välkommen till klubben! Jag är glad att det inte bara var jag som retade mig på det fruktansvärt stela, tråkiga skådespeleriet. Tyvärr är det ju så att alla tonårsskådespelare inte per automatik är bra. Men det är något jag har en känsla av att många recensenter är för finkänsliga för att påpeka. Jag undrar också om det inte var så att man blev lite förblindade av att De Niro gillade den så mycket?

    Och sen är det väl också det där med att recensenter jagar i flock. Men nu har vi i alla fall bildat en motflock!

    • Jojjenito says:

      Skådisarna är superstela, speciellt Mathilda Paradeiser. Men jag tror det var nåt som regissören ville och hon hade säkert ett syfte med det. Synd att det inte riktigt funkade (i mina ögon).

      Förresten, intressant det där du skrev på din blogg om varför man ska tycka att det är så fräckt att man använder amatörskådisar från gatan. Vad är det som sagt för fel med utbildade skådisar? Fast med det sagt så måste jag säga att jag t ex gillade Ruben Östlunds Play (och Gitarrmongot) som i princip bara har ”folk från gatan”.

      Jo, jag tror du har rätt om De Niro.

  3. Fiffi says:

    Hahaha. Filmbloggarmaffian har startat en Apflickemotståndsrörelse. Coolt! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: