2 x Michael Winterbottom

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

12 Responses to 2 x Michael Winterbottom

  1. Pladd says:

    Jag tycker inte heller berättargreppet i 24 Hour.. fungerade. Synd på en annars intressant historia med sanslöst bra musik.

    • Jojjenito says:

      Japp, musik är allvarliga saker, det ska man inte skämta eller slarva bort. 😉 Nämen, det är som du säger, intressant historia och bra musik men det funkar ändå inte som film.

  2. filmitch says:

    I beg to differ. Jag gillade inte heller berättargreppet första ggn jag såg 24 hpp. Av någon dunkel anledning såg jag om filmen, troligtvis pga att jag gillar Coogan och fann filmen otroligt underhållande.
    Det finns många fantastiska citat i filmen favoriten är:
    ”Jazz is the last refuge of the untalented. Jazz musicians enjoy themselves more than anyone listening to them does.”
    Kan tipsa om en helt ok dukumentär ang. Joy Division
    http://filmitch.wordpress.com/2009/09/01/joy-division-2007/

  3. Jojjenito says:

    Ja, fast jag har ju bara sett filmen en gång och du gillade ju inte heller berättargreppet vid förstas titten. Det kanske krävs två sittningar helt enkelt. 😉

    Ja, han är lite av en citatmaskin, Coogan. Haha, kul om jazzmusiker. Tack för tips om dokumentären om Joy Division.

  4. filmitch says:

    Det är kanske en film som bör ses två ggr. Jag hade förväntat mig en seriös biopic så det var nog det som gjorde att jag hade svårt vid första titten.

    • Jojjenito says:

      Om man inte är ”van” vid Coogan (vilket jag inte var) så kan det nog behövas två tittar. Det kan även vara Winterbottom som är den skyldige vad det gäller berättarstil, speciellt den något udda metafilmsstilen.

  5. Sofia says:

    Återkommer om berättarstilen i Tristram Shandy istället 😉

    Ville bara skriva under på filmitch jazzcitat efter att precis innan jul ha suttit igenom ett och ett halvt set av asynkron, atonal improv-jazz. Det var en upplevelse kan jag intyga…

    • Jojjenito says:

      Ah, atonal improjazz under en längre tid kan vara väldigt jobbigt. Men om det är jazz med ett funky groove så gillar jag jazz. Jag hoppas återkomma med mer om detta senare i år här på bloggen om jag får ändan ur. Jag har ett nytt tema på lut som ligger varmt om hjärtat som handlar om musik. Det handlar inte direkt om jazz men om nåt närliggande.

  6. filmitch says:

    Gilar swing o funky o den lite softare jazzen men jag håller emellertid med Coogan i citatet, jag skulle nog vilja lägga till teater aktörer i meningen också.
    Ser med spänning fram mot ditt tema Jojjenito.

    • Jojjenito says:

      Musikstilen swing är jag inte förtjust i. Tycker inte den svänger (höhö) på rätt sätt. Känns mest jobbig. Jag återkommer som sagt när jag får ändan ur. Jag har blivit lite inspirerad av din Veckans låt som du har på din blogg. Kan vara kul att blanda in lite annat än bara film. Funderar ibland på att skriva om det som jag läst också men tyvärr blir det inte så mycket läst, och sen måste man skriva om det också. Känns inte riktigt som tiden finns.

      • Sofia says:

        Ska bli spännande att få ta del av lite musikinnehåll här.

        När det gäller jazz är jag ruggigt traditionell, har svårt för det mesta som kommit efter 40-talet. Så det är kanske egentligen inte så mycket jazz som swing jag får säga att jag gillar? Jack Teagarden, Artie Shaw och Glenn Miller är trevliga pojkar 😉

        • Jojjenito says:

          Ja, jag hoppas som sagt få ändan ur eller tummen ur eller vad man nu vill säga. Fast det blir nog efter min lilla tripp till Kanada. Jag kan väl säga att det kommer handla om funk, uncut funk, the bomb. Om det gör saken tydligare.

          Nja, swing är som sagt inte min väska riktigt. Fast det var intressant att lära sig lite när jag såg en BBC-dokumentär om jazzens historia. Rekommenderas, riktigt intressant och full av främst amerikansk historia.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: