The Matrix-nostalgi: The Matrix Reloaded


Titel: The Matrix Reloaded
Regi: Wachowski-bröderna
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag råkade av en slump hitta en gammal recension av The Matrix Reloaded som jag skrev när andra delen i brödernas famösa trilogi var bioaktuell. Eftersom jag tyckte det kunde passa med lite nostalgi så här i slutet av sommaren så postar den här. Ja, det blir helt enkelt en helg i The Matrix-nostalgins tecken. En recension av den sista revolutionerande (not!) delen kommer imorgon. Den första delen från 1999 har jag faktiskt aldrig recenserat, fast jag kan ju säga att den fick mig att glömma omvärlden första gången jag såg den, på ett flygplan med brutet nyckelben — och det kanske räcker, som betyg i alla fall.

Ok, det är väl bara att erkänna från början. Jag är Matrix-frälst, en Matrix-anhängare.

Precis som den Heliga Birgitta fick jag en uppenbarelse. Den ägde rum då jag, sommaren ’99, med brutet nyckelben och skrubbsår över hela kroppen, satt på ett plan från Sydney till London. På stolsryggen framför mig hade man en liten skärm där man kunde kolla på en antal filmer för att fördriva tiden. Filmerna vevades om och om igen, så när jag råkade komma in i en film som hade det lite märkliga namnet The Matrix, hamnade jag mitt i Morpheus och Neos träningsfight (fast det visste jag ju inte att det var då). Jag visste bara att det här var något speciellt. Efter några timmar hade jag kollat på hela filmen: först mitten, sen slutet och sen början och var fast i ett tungt Matrix-beroende.

Till hösten kom filmen på bio i Sverige och jag såg den direkt. Oj, vilken upplevelse! Jag köpte den på video (vilket var unikt för mig då, min kommentar) och  såg om den. Jag har väl sett den sju gånger nu tror jag (kanske inte så mycket, men för mig är det mycket). Till en början var den inte speciellt uppmärksammad alls. Men det ändrades ju efterhand när alla insåg vilket mästerverk det var!

Nu var det då dags för del 2 i trilogin (som det sades ha varit tänkt att vara redan från början) Matrix Reloaded. Det som jag främst tror gjorde att jag gillade även Reloaded var att jag tillät mig sugas in i Matrix-världen, inte leta fel, och inte ha för höga förväntningar. Det funkade. Efter filmen var jag alldeles förvirrad, fortfarande kvar inne i Matrix och med en massa frågor snurrande i huvudet. Jag hade en liknade känsla efter att ha sett Oliver Stones Plutonen på bio. Då trodde jag att jag var kvar i djungeln i Vietnam när jag kom ut från salongen.

Nåväl, till själva filmen. För mig kändes det så här: eftersom jag är Matrix-frälst så övervägde det faktum att vi fick veta mer om Matrix (hur det kom till, vi fick se Zion, osv) de brister som finns i filmen. Jag kommer till en del saker som jag störde mig på senare. Först vill kommentera en del andra klagomål som jag har hört. En del, bl a Emma på ZTV, har sagt att det är för långt mellan actionscenerna och att när dessa äntligen kommer så är de för långa. Jag håller inte med. Jag tyckte de var skönt spridda över hela filmen, och för min del så kan de pågå hur länge som helst (nästan). Jag var alldeles svettig efter biljakten. Speciellt ballt var det när Trinity åkte slalom mot trafiken. Oj, oj, oj. En annan sak som en del, Emma återigen, stör sig på är det ”kvasifilosofiska” tramset som förekommer. Själv tycker det är underbart. Att försöka klura och diskutera vad som menas är ju skitkul, kvasifilosofiskt eller ej.

OK, nu till bristerna. Jag har i princip tre huvudinvändningar:

1. Att sätta in en 5 (?) minuters trance-video tillsammans med inklippta scenerna på Neo och Trinity i sänghalmen mitt i filmen är inget smart drag i en redan för lång film, även om själva låten var rätt så skön. 30 sekunder hade räckt för att visa det man ville visa, att Neo och Trinity är kära och att Zion festade.

2. Slutet blev, enligt mig, alldeles för stressat och hafsigt. Efter den grymma jakten på motorvägen var jag helt färdig och uppenbarligen gällde det också bröderna W. När våra hjältar samlas och Morpheus pratar om vad som måste göras den kommande natten kändes det som om detta sen ska ske i Revolutions. Det hade känts som en naturlig avslutning. Men icke. Istället får vi, i snabba klipp, se det som Morpheus pratar om verkligen utföras. Det kändes lite stressat och sen var plötsligt Neo uppe i TV-rummet med Arkitekten och viktiga saker avhandlas som jag inte var riktigt redo för. Kanske känns detta annorlunda om man ser den en gång till.

3. Jag blev störd av att det så tydligt framgick att Neo efter ungefär 2/3 av fighten med agent Smitharna plötsligt blev en tecknad seriefigur. Grejen är att i början av fighten är det inte så. Både Smitharna och Neo är riktiga och fighten är skön att skåda, men sen ser man plötsligt att Neo i princip är intecknad med pensel. Nä, det såg inte bra ut. Varför inte fortsätta med samma teknik som i början. Även när agenten hoppar på bilarna under motorvägsjakten framgick det för tydligt att det datoranimerat. Jag accepterar animerade figurer som Gollum (och t.o.m Jar Jar Binks) eftersom det då inte rör sig om riktiga människor. Även Roger Rabbit inklippt i verkligt sceneri är ok, eftersom det är en seriefigur från början. Även helt datoranimerade filmer, som Final Fantasy eller Osiris-filmen i Animatrix, funkar eftersom då allt är (och ska vara) datoranimerat och man istället fascineras av hur bra det ser ut (även om man ser att det är just datoranimerat). Här, i Reloaded, blev det bara b-igt. Tyvärr.

Nåväl, trots mina klagomål kan jag ändå inte annat än att gilla filmen skarpt, trots att det är kalkonvarning under rave-dansen/Neo-Trinity-scenerna. Reeves passar perfekt för rollen, Moss är i klass med Weaver och Hamilton, och Fishburne är också bra (tyckte hans predikan var lite rolig och inte jobbig faktiskt). Och så favoriten Hugo Weaving som agent Smith! Den är inte lika bra som ettan och måste därför få lägre betyg.

4-/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

12 Responses to The Matrix-nostalgi: The Matrix Reloaded

  1. Kul nostalgi-läsning där. Minns att jag inte var lika frälst av The Matrix (1999), men visst var den på sitt sätt revolutionerande. När jag såg om den för ett tag sen noterade jag att det definitivt var slutetappen som höjde filmen för mig.

    Minns även att jag tyckte tvåan (Reloaded) var ganska ok ändå och biljakten kommer tillbaka nu när jag läser dina tankar kring den. Det var nog filmens höjdpunkt, även om jag inte minns mycket av filmen. Har också för mig att jag gillade låten under festandet, men visst var det för utdraget. Revolutions var väl snäppet sämre.

    Måste bara fråga, såg du Plutonen när den först gick upp på bio eller var det vid ett senare tillfälle, som t.ex. Cinemateket ?

    Att läsa att du såg/sett The Matrix sju gånger låter helt otroligt med tanke på att du sällan ens ser om en film trots att du gillar den mycket. Så den måste verkligen ha gjort ett stort intryck på dig, eller så hade du andra film-tittar-regler på den tiden…

    • Jojjenito says:

      Ja, jag tyckte också det var kul att läsa så här i efterhand. 😉

      Japp, biljakten, hela sekvensen på motorvägen osv, tyckte jag var grymt bra (förutom då den där datoranimerade agenten som hoppar groda på bilarna).

      Nej, jag hade nog samma regler på den tiden, The Matrix var undantaget.

      Plutonen så jag på bio i England när jag var där på språkresa. En häftig upplevelse, jag var helt vilse när jag kom ut efter filmen.

      • Ja, det jag minns som förstörde tvåan och trean (eller om det bara var en av dem) var de dataanimerade Agent Smith x 1000 och Neo, riktigt synd. Såg ut som ett dataspel.

        Ah, kul att det alltså var så pass att filmen fick bli ett undantag, ett rejält undantag.

        Finns ju en del filmer man sett på bio som varit så där extra speciella, men det är verkligen ovanligt. Lost in Translation var väl den senaste som gjorde ett intryck utöver det vanliga på mig.

        • Jojjenito says:

          Ja, de där datoranimerade figurerna funkar inte, i alla fall inte när de ser ut som de gör. Hur imponerande det än är animerat så är det ändå inte imponerande eftersom det är just animerat.

          Magnolia och Festen är två filmer som knockade mig när jag såg dem på bio, men dessa har jag inte sett om. Det var annorlunda med Matrix, det var bara skön att se om.

  2. Plox says:

    Trevlig läsning. Ja, jag måste säga att jag är kluven till de båda uppföljarna. Någonstans gillar jag ju konceptet men tycker de slarvar bort den potential som jag tycker den första filmer lämnar oss med. Fanns möjligheter att göra något riktigt intimt och personligt, istället smäller bröderna W. på med allt vad de har och det blir för mycket disco av det hela.

    Den första filmen är ju fantastisk, såg om den för inte så länge sedan och tycker fortfarande den håller toppklass (http://www.plox.se/?p=967).

    • Jojjenito says:

      Kul att det var uppskattat.

      Jo, jag håller med, det blir för storslaget, svulstigt, (disco?), framförallt i trean. Tvåan gillar jag ändå skarpt. Ah, kul med en recension av ettan. Jag vet inte om jag vågar på mig det själv. Tänk om jag inte tokgillar den längre. 😉

      • Plox says:

        Det tror jag säkert du gör, en film som har ett högt andrahandsvärde. 🙂

        Haha, tyckte disco passade ganska bra där faktiskt – storslaget på ett negativt sätt med FÖR mycket fart, fläkt och blinkande neonlampor. Men ta den beskrivningen för vad den är. 😀

  3. filmitch says:

    När jag filmerna var för sig tyckte jag att uppföljarna sög (sega, pladdriga och stundtals småfjantiga). När jag såg om triologin i ett svep blev de aningens bättre. Första filmen är i det närmaste ett mästerverk och om jag fick välja skulle det endast blivit en film även om biljakten är fantastisk.

    • Jojjenito says:

      Ja, det där kan vara en anledning till att jag gillade uppföljarna bättre. Innan tvåan såg jag om ettan, och innan trean så sågs ettan och tvåan precis innan. Ettan är ett mästerverk. Tvåans biljakt är bra, mycket bra, coolaste biljakt/actionsekvensen jag sett på bio. Den pågår så länge med olika typer av action, den rullar på utan att tappa gnistan. Superbra.

  4. Sofia says:

    Kul och matigt. Jag kan förstå att du blev lika fångad av tvåan som av ettan men själv tyckte jag att just filosofibiten blev alldeles för hafsig. Det märktes att bröderna haft betydligt mer tid på sig att snida fram det hela i ettan. Actionsekvenserna var helt ok men jag sällar mig till dem som tycker att ravescenen enbart blev pinsam.

    • Jojjenito says:

      Kul att det uppskattades. 🙂 Egentligen borde bröderna ha haft tid. Det gick ju fyra år efter ettan innan tvåan dök. Troligen berodde det på att uppföljarna blev ett jätteprojekt och man lade mycket av krutet på de maffiga actionscenerna. Fast det är svårt det där. I ettan fanns det ett mysterium. I uppföljarna var man tvungna att hitta på nåt nytt klurigt men det blev nog lite krystat.

      Ravescenen var pinsam, helt riktigt. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: