12 edsvurna män

Titel: 12 edsvurna män (12 Angry Men)
Regi: Sidney Lumet
År: 1957
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2006 och jag lägger upp den här med anledning av att RJ precis sett och gillat den här klassikern.

Ett välspelat drama med välskriven dialog där vi får följa en jurys arbete i slutskedet av en rättegång där det gäller att avgöra om en ung man är skyldig eller oskyldig till mordet på sin egen far. Jag tyckte det var ett klart sevärt kammarspel. Hela filmen utspelas i princip i det rum där juryn sitter och resonerar, diskuterar, argumenterar, grälar.

Alla jurymedlemmar har en egen personlighet och profil, vilket är en fördel då det ger intressanta spänningar mellan de inblandade, men det känns även lite krystat kanske. Henry Fonda känns som en ren Jesus-figur, medan Lee J. Cobb är Satan (nåja, lite mer nyanserad är han väl, och han visar även väldigt mänskliga sidor mot slutet). Min favorit bland jurymedlemmarna var nog antingen den gamle mannen eller E.G. Marshall, i rollen som den korrekte och logiske #4.

Filmen använder sig av några filmiska knep som funkar, men som ändock är knep (t ex när Lee J. Cobb försäger sig vid ett tillfälle). Sen är det är varmt och instängt i rummet. Spänningen och intensiteten stiger efter hand. Det förekommer vändningar och överraskande händelser. Fotot är så där stilrent som det bara kan vara i svartvita filmer från 50-talet. Väldigt skickligt gjort att få till en så spännande film med ”bara” ett gäng skådisar placerade i ett rum. Men det finns dock bättre kammarspelsfilmer där skådisar och dialog dominerar, t ex Bergmans Persona bara för att nämna nån. Där var det i huvudsak bara två skådisar — till skillnad från tolv som jag tyckte var lite väl många. Men, men, det är ju tolv personer i en jury så det är ju svårt att ha det på nåt annat sätt, haha.

I 12 edsvurna män saknar jag nåt som drar in mig i filmen rent känslomässigt. Det är en smart film, men för mig talar den mer till hjärnan än hjärtat. Och för att nämna en sak som störde mig så tyckte jag det kändes lite manipulativt att i början av filmen visa den anklagade pojken stå i rättegångssalen nästan darrande med uppspärrade rådjursögon som ett offerlamm. Nåväl, 12 edsvurna män är en klart sevärd rulle som jag ger en stark trea.

3+/5

*Duckar för de ruttna tomaterna från RJ, Martin, Filmitch et al*

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

14 Responses to 12 edsvurna män

  1. addepladde skriver:

    Skillnaden mellan Persona och denna är att tempot är så högt hela tiden. Man sitter konstant på spänn för att se vad Fonda ska hitta på härnäst. Persona är också ett utmärkt kammarspel, men som inte är lika spännande och inte heller lika rolig (den har dock många andra kvaliteter). Det är alla vändningar (lika många förutsägbara som motsatsen) som gör 12 så rolig och lätt att angagera sig i. Själv tycker jag 12 är en klockren femma, medan Persona på en lika stabil fyra.

  2. Jojjenito skriver:

    addepladde: Mm, av någon anledning så blev jag alltså inte helt övertygad av 12:s förträfflighet. Visst, den är bra, men det där med att sitta konstant på spänn det relaterar jag mer till Persona faktiskt. När jag ser den så sitter jag på helspänn. Hela filmen. Men det beror på att jag av nån anledning tokgillar just Persona. Anledningen till att jag nämnde Persona i recensionen av 12 var nog att jag precis hade sett den och tokgillat den och inte kunde låta bli att klämma in en referens. ;)Du har inte en recension av 12AM?

  3. Intressanta tankar Jojje.Håller med AddePladde om att tempot är högre i "12 Angry Men" än i "Persona", vilket gör att jag uppskattar den förstnämnda mer. Just att filmen på en relativt kort stund presenterar flera olika aspekter av det mänskliga psyket gör filmen intressant. Den sätter igång tankeverksamheten i olika inriktningar, vilket gör att filmen stannade kvar fler dagar hos mig första gången (och enda gången hittills) som jag såg den. Dessutom när jag såg den första gången var jag samma dag inne på ett internetforum där det diskuterades om invandring och att "de" inte kunde språket "vårt" språk. Likt det som händer i filmen skrev denna person själv fel och visade snabbt hur ihåligt argument han hade och detta gjorde att filmen blev ännu mer träffsäker på det mänskliga psyket.Intressant dock att läsa en mer nyanserad recension kring filmen, då alla andra jag har läst mer eller mindre höjer den till skyarna.

  4. RJ skriver:

    Bra skrivet, intressant att läsa en annan åsikt.🙂 Gillade både Persona och 12 Angry Men men jag blev nog lite mer engagerad i 12. Kände som jag själv satt i det där juryrummet till slut.

  5. Jojjenito skriver:

    Martin: Jo, visst var det intressanta tankar.😉 Lustigt det där med parallellen mellan forumet du var inne på och det som händer i filmen. När man kan relatera saker som händer i filmen till sin egen verkligen så där klockrent så blir upplevelsen lite speciell. Mm, det där med tempot har jag inte tänkt på. Jag säger som Troell: Tempot är ointressant, det är intensiteten som avgör om man dras in eller ej. ;)Sen där med "nyanserad" recension… jag vet inte om den var speciellt nyanserad. Skrev bara vad jag tyckte egentligen. Fast när man inte tokhyllar en klassiker så känns det alltid bra att lite mer än vanligt motivera varför man inte tokyllar den, haha.

  6. Jojjenito skriver:

    RJ: Tackar. Måste även påpeka att jag gillade 12AM och att den fick klart godkänt även om det inte blev mer än en stark trea. Önskar också jag hade fått den där känslan av att sitta i det där juryrummet.

  7. addepladde skriver:

    "Tempot är ointressant, det är intensiteten som avgör om man dras in eller inte" – Vilket utmärkt citat! Beskriver precis min känsla gällande vissa filmer. I 12:s fall så finns den smått unika kombinationen av högt av båda. Som svar på frågan längre upp så har jag ingen recension av 12. Kanske kommer någon gång, men just nu känns det som att resten av bloggosfären har tagit hand om den redan.😉

  8. Jojjenito skriver:

    addepladde: Jo, det var Troell som sa det i en dokumentär som Kunskapskanalen visade för ett tag sen. http://jojjenito.blogspot.com/2010/12/kunskapskanalen-film-om-film-jan-troell.html.

  9. f i f f i skriver:

    Nu har jag också sett denna och tro´t eller ej så är jag på din sida ;D

  10. Jojjenito skriver:

    fiffi: Ah, för en gångs skull. ;D Hoppar över och tittar.

  11. Jojjenito skriver:

    … och tack för länken!

  12. filmitch skriver:

    Bergman lämnar jag därhän men jag förstår din kritik av filmen och kan till viss del hålla med om den. Filmen tilltalade nog min hjärna mer än hjärtat men skådespeleriet och att man lyckades faktiskt ge alla 12 en personlighet var bra. Jag vet fortfarande hur var och en av de 12 satt kring bordet och det är bra jobbat.

  13. Jojjenito skriver:

    filmitch: Jo, haha, jag vet att Bergman inte funkar för dig (om du nån gång ska se nån mer Bergman så är det Persona du ska välja, den sticker ut).Japp, för mig var 12 en typisk hjärn-film. En bra sådan, men den här gången räckte det bara till en stark trea vilket på inget sätt är underkänt. Fast jag vet att andra tycker det är ett betyg i underkant.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: