Det stora äventyret


Titel: Det stora äventyret
Regi: Arne Sucksdorff
År: 1953
IMDb
| Filmtipset

Jag har tidigare sett filmen Pojken i trädet av naturfilmaren, bland mycket annat, Arne Sucksdorff. Den filmen blandade fina naturbilder med en känslomässig och dramatisk historia. Det stora äventyret är i princip en regelrätt naturfilm men ändå inte.

Som det brukar vara i naturfilmer så får vi följa ett antal djur, men även människor, under en årstidscykel: sommar, höst, vinter, vår, och så sommar igen. Skillnaden är kanske att det här är en sorts svensk 50-talsversion av franska Pingvinresan. Vi har en berättare som poetiskt beskriver det vi ser. Fast jag tycker inte djuren tillskrivs mänskliga känslor som man gjorde i pingvinrullen. Snarare tvärtom: det är nästan människorna som ges djuriska känslor.

I början av filmen får vi följa en rävmamma och hennes ungar. Människorna kommer in i filmen så småningom. I en gård i närheten av rävlyan finns det höns som räven jagar. Och, jag vet inte, i en nutida version av filmen kanske inte rävmamman hade skjutits ihjäl och ungarna därefter bombats ihjäl genom att spränga av en dynamitkubbe i lyan. Nu överlever i och för sig en liten unge som vi får följa under vintern men ändå. Här råder inga tveksamheter kring att skjuta en räv som tar ens höns.

Det är en naturfilm men ganska annorlunda, eftersom man skildrar människor och djur i ett samspel. Det finns en del talande scener, bl a när två småpojkar, som i slutet av filmen är en sorts huvupersoner, först tycker det är sorgligt att ett rådjur har dött men sen inser att det är mat till deras adopterade utter.

3/5

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

2 Responses to Det stora äventyret

  1. Sofia says:

    Trots att man kanske inte antropomorfiserar djuren så mycket i den här hade jag ändå svårt för den, såg den nog alldeles för anakronistiskt. Hatade repliker typ "Men i skogen är sorgen kort…". För tillrättalagd tycker jag… Fast som biolog har man kanske orimliga krav 😉

  2. Jojjenito says:

    Vad menar du med att du såg den anakronistiskt? Att du själv tog den ur sitt sammanhang, dvs 50-talets Sverige. Eller att man tog djuren i filmen och satte in dem i mänskliga sammanhang och blandade in mänskliga känslor, typ din replik som var nån slags poesi? Eller kanske båda? Fast det kändes inte så tillrättalagt att spränga rävlyan, kan jag tycka. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: