Det vita bandet

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke

År: 2009

IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: