Byzantium

ByzantiumMoFTitel: Byzantium
Regi: Neil Jordan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Just nu pågår filmfestivalen Monsters of Film i Stockholm. Faktum är att jag precis är hemkommen från invigningsfilmen The Congress (med bl a Robin Wright, Harvey Keitel och Danny Huston). Men det är inte The Congress det ska handla om nu. Under och innan festivalen erbjuder nämligen SF Anytime, i samarbete med Njutafilms, ett knippe av festivalfilmerna. Jag tittade igenom vilka filmer det bjöds på och valde sen den med högst betyg på IMDb: Byzantium i regi av Neil Jordan.

Filmen börjar riktigt lovande. Det känns som en blandning av brittisk socialrealism och Låt den rätte komma in. Eftersom det handlar om vampyrer i vardagen kommer jag också att tänka på det svenska skräckisdramat Vampyrer. Precis som i Vampyrer handlar det om relationer mellan familjemedlemmar. I Vampyrer var det två systrar, i Byzantium en mor och hennes dotter.

I början av filmen gillar jag att det är en historia som spänner över lång tid. Hoppen mellan de olika tidsperioderna är snyggt gjorda. Dessutom är det nåt speciellt med att se en person i en scen som utspelas för två hundra år sen och sen se samma person dyka upp i nutid, oförändrad. The perks of being a vampire. Det mest positiva med filmen är nog en ung tjej vid namn Saoirse Ronan. Hon är riktigt bra och har ett utseende jag gillar. Saoirse kickade för övrigt stjärt i Hanna, en film som inte riktigt höll ihop som helhet även om Saoirse alltså var bra.

Det var det positiva med filmen. Efter ett tag började jag nämligen ledsna på filmens lite för direkta berättande. Oj, vad sorgligt det är att vara vampyr! Vampyrer kan spela piano och de spelar bara sorgliga pianostycken! Vampyrer kan inte bli ihop med någon! I just den här filmen är dessutom denne någon en kille som drabbats av nån typ av blodsjukdom som gör att han börjar blöda väldigt lätt. Puh-lease. Det som i Låt den rätte komma in sas mellan raderna sägs här av rollfigurer direkt i form av repliker. Det funkar inte riktigt, det blir krystat.

Det som till slut sänker filmen till slutbetyget, trots en bra början, är ändå hela förklaringen till vampyrfenomenet. Visst, det är annorlunda men framförallt konstigt och liksom utan nån som helst förklaring. Det bara kommer in från vänster utan förankring i nåt som filmen berättat tidigare. Efter ett tag känns filmen även ”för liten” trots att den försöker vara episk, och då blir det fel. Låt den rätte komma in var bara en liten film men en bra sådan. Jag ber om ursäkt för att jag hela tiden refererar till Tomas Alfredsons film men jag kan inte låta bli. För mig kändes det som en för uppenbar och sämre rip-off.

2/5

Även Filmitch och Fiffi har spanat in Byzantium och skriver om den idag. Klicka på deras namn för att läsa vad de tyckte om filmen. Bet filmen sig fast direkt och släppte sen inte taget eller sög den?

Hanna


Titel: Hanna
Regi: Joe Wright
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

För några år sen var jag i Berlin på en minisemester tillsammans med några kompisar. En av de som var med var uppväxt i gamla DDR. När muren föll så fick han chansen att komma ut i världen och han hamnade så småningom i Sverige och på samma jobb som jag. Nu skulle vi alltså tillbaka till Tyskland och Berlin och min vän var en sorts reseledare eftersom han var från Tyskland. En dag hade vi planerat in ett besök på en häftig nöjespark som min tyske vän kände till, en nöjespark som han hade besökt många gånger som barn. Den låg i gamla Östberlin och efter att åkt lite buss och lite tunnelbana och gått långt så närmade vi oss till slut. Till saken hör att jag hade brutit benet ett par månader innan och jag hade precis kastat kryckorna. Jag hoppades att den långa promenaden skulle visa sig väl värd eftersom jag haltade rätt rejält.

När vi ska gå in genom grindarna märker vi att det växer en hel del grönt på stängslet och vi får en öde känsla. Det borde ju vara fart och fläkt här. Vi inser att parken är nedlagd. Men jag tyckte ändå det var roligt eftersom alla attraktioner fanns kvar. Rostiga och överväxta av naturen står de kvar som monument av en svunnen tid. I gamla Östberlin gick det att hålla parken, Spreepark, öppen men när muren föll och kapitalismen strömmade in gick snart parken back och tvingades stänga några år innan vi besökte den.

Varför berättar jag det här? Jo, en stor del av slutscenerna i filmen Hanna är nämligen inspelade i den här övergivna gamla nöjesparken vilket passade väldigt bra då det är riktigt snygga och öde miljöer här.


Hanna är en ganska lustig film. Regissören Joe Wright är bra på yta, det är det inget snack om. Atonement var lite en sån film: otroligt snygg men lite trist. Hanna är en film som är over the top. Det är nästan serietidningsstil på det som händer. Filmen börjar i ett vintrigt Finland, lite i samma stil som Anton Corbijns misslyckade film The American. I Finland växer Hanna upp tillsammans med sin pappa Erik (Eric Bana). Hon drillas hårt i både språk och våldstekniker. Hon blir tränad att överleva och att döda för att göra det. Varför? Ja, det är lite av ett mysterium som vi får veta mer om ju längre filmen rullar. Redan från början står det klart att en viss rödhårig CIA-agent vid namn Marissa är ute efter Hanna och hennes pappa. Marissa överspelas av Cate Blanchett som verkar ha haft ganska roligt i sin roll.

Filmen är en sorts Bourne-film med Matt Damon utbytt mot en fräknig blekhyad Saoirse Ronan. Musiken av The Chemical brothers gör att jag tänker på en film som Spring Lola. Det förekommer ett gäng snygga springscener. Bästa scenen i filmen tror jag är när Eric Bana anländer med buss till Berlin och vi får följa honom i en lång tagning när han går ner i en tunnelbanenedgång. Där nere är det snygga oranga pelare. Bana finner sig snart omgiven av tre förföljare och en bra filmad fajt bryter ut. Inga snabba så långt ögat kan se. Han gillar långa tagningar, Joe Wright.

I början blir man lite fundersam på hur Hanna kan vara så rackarns duktig på att döda fullt tränade agenter eller SWAT-team-medlemmar. En rolig detalj är att Hanna ”Tom Cruise-springer” som en sån där robotmänniska med höga armlyft. Allt får emellertid sin förklaring efter hand.

Jag kan inte ta filmen på allvar. Bitvis är det nästan löjligt. Den är lite för spretig. Det är Bourne blandat med en sån där film där en person blir inkastad i ett modernt samhälle efter att ha levt borta från civilisationen under sin uppväxt. Samtidigt gillar jag många scener som t ex en jakt bland containrar i olika snygga färger. Man har verkligen tänkt på filmens yta. Och så tyckte jag det var kul att se Tom Hollander i roll som slemmig sadistmedhjälpare till Blanchetts ungefär lika sadistiska agent.

3/5

Pirates of the Caribbean: At World’s End


Titel: Pirates of the Caribbean: At World’s End
Regi: Gore Verbinski
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Jag kände en kväll efter jobbet att det skulle passa med nån lite lättare underhållning, kanske ett skönt matinéäventyr. Och vad kunde då passa bättre än tredje delen i filmerna om piraterna i Karibien? Inte mycket.

Den här gången inleds det hela med att alla utom Jack Sparrow (Johnny Depp) åker till Singapore och snackar med piratledaren där, Feng (Chow Yun-fat). Anledningen till att Sparrow inte är med är han är fast i en sorts limboartad halvvägs-till-dödsriket-plats. Genom att hitta en karta dit hoppas gänget (Orlando Bloom, Kiera Knightley och Geoffrey Rush) kunna befria Sparrow. Samtidigt pågår en sorts intrigerande verksamhet där en elaking, Lord Becket spelad av Tom Hollander borde det ha varit, vill förgöra alla goda pirater eller åtminstone ha kontroll över världshaven. Becket kan tydligen stoppas om nio piratledare samlas med sina nio respektive magiska föremål för att då — om jag tolkar det korrekt — frammana en havsgudinna vid namn Calypso. Eh?

Jag måste säga att jag fann handlingen onödigt krånglig, åtminstone för min efter jobbet-trötta stackars hjärna. Trots att jag i efterhand läst igenom handlingsbeskrivningen på Wikipedia så kom jag varken ihåg eller fattade vad det hela egentligen gick ut. Det var liksom folk som förrådde varandra till höger och vänster tills jag blev yr i pirathatten.

Inledningen i Singapore var ändå rätt så skön och värdig ett matinéäventyr. Jag hade hoppats på fler scener och miljöer härifrån men det blev bara ett kort stopp på väg till Sparrows fängelse. Just detta ”fängelse” var trevligt. Jag gillade den lilla sekvensen härifrån, som liksom kom in från vänster, när Sparrow är ensam med sig själv i ett vitt rike.

Stellan Skarsgård är den enda som inte är datoranimerad av spökpiraterna och därför har han mest känsla. Det förekommer faktiskt en riktigt bra scen mellan Knightley och Stellan när de möts på Den Flygande Holländaren. Åtminstone gjorde Skarsgård en bra insats, Knightley lyssnade nog mest.

En bit in i filmen tyckte jag som sagt att det hela blev onödigt tillkrånglat. Men: skönt matinémys var det ändå och därför blir det godkänt!

3/5

Om jag skulle spekulera lite kring varför tvåan i serien fick en tvåa i betyg och del tre en trea så tror jag det har att göra med vilket humör jag var på när jag såg filmerna. Den här senaste gången var jag helt inställd på lättsam underhållning. När jag såg tvåan och ettan så var jag nog också lite mer anti mot ”popcornfilmer”. Nu har jag lärt mig uppskatta mer lättuggade filmer genom att se dem vid ”rätt” tillfälle.

Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest


Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest
Regi: Gore Verbinski
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Recensionen skrevs i december 2006. He, jag noterar att jag inte var helt positiv…

Gore Verbinski kan göra bra film. Det bevisade han i The Ring. Den här filmen är tyvärr dålig, och på nåt sätt får jag för mig att det inte har så mycket med Verbinski att göra. Istället känns det som att det är för många personer inblandade och att man tror att det blir en bra film om man tar: en del överspelande Johnny Depp, en del pretty boy Orlando Bloom, en del pretty girl Keira Knightley, en del datoranimation och en del halvtaskig piratmatiné.

Sen blandar man ihop detta och hoppas att publiken ska svälja sörjan. Jag gör det inte. Det är helt utan tanke och mening. En del bitar i filmen är bra men som helhet blir det ihåligt. Det räcker liksom inte med ruggigt snygga datoranimerade pirater på Den Flygande Holländaren (med en helt virtuell Bill Nighy i spetsen). Nu några dagar efter att jag har sett filmen minns jag knappt att jag har sett den, vilket inte är gott betyg. Men trots allt blev jag underhållen till viss del just när jag såg den så betyget blir en stark tvåa.

2+/5

Och imorgon åker vi vidare till världens ände…

In the Loop


Titel: In the Loop
Regi: Armando Iannucci
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Hahaha, det här var en helt underbar brittisk skruvad version av The West Wing (Vita huset). Alla i filmen slingrar sig, lismar, försöker rädda sitt eget skinn, och framstå som bra trots att ingen vet för vad. Dialogen är nog den roligaste jag har hört någonsin i en film, och med ett härligt kreativt svärande. Det är en skön kontrast mellan brittisk och amerikansk engelska, som t ex när storsväraren Peter Capaldi och James Gandolfini möts öga mot öga, mun mot mun. Jag tokskrattar ofta. Det är sagolikt underhållande hela tiden. Jag tänkte av någon anledning på von Triers Direktören för det hele, kanske för att man även där försöker hålla ett luftslott intakt. Jag undrar vad folk som jobbar med politik i verkligheten tycker om filmen. Det är givetvis en skruvad satir men någonstans är den säkert sann. Jag förvånar mig själv med att ge In the Loop en femma! Det är bra, jag svär.

5/5

PS. Apropå kreativt svärande, så var In the Loop nog det bästa i den genren sen en favoritscen från The Wire där McNulty och Bunk utreder en brottsplats. F star star star yeah!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: