Suspiria

Titel: Suspiria
Regi: Dario Argento
År: 1977
IMDb
| Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i oktober 2005. Jag återkommer med flera gamla Argento-recensioner.

Jaha, då har jag äntligen sett min tredje Dario Argento-rulle och efter besvikelsen med den förra filmen, Tenebre, så hade jag inte så högt ställda förväntingar när jag nu tittade på hans kanske (i konkurrens med Profondo rosso) mest kända film, Suspiria. Döm då om min förvåning då jag älskade rullen, i princip från första till sista stund. Filmen handlar om den unga danserskan Suzy Bannion som kommer från USA till en berömd Tanzschule i Tyskland. Allt verkar dock inte stå helt rätt till och redan första kvällen blir en av studentskorna mördade. Muahaha.

Filmen lyckades med foto, ljussättning och musik (av Argentos favoriter Goblin förstås) anlägga en härligt hotfull stämning redan när vår hjältinna Suzy anländer till flygplatsen i Tyskland i första scenen. Just ljussättningen sticker ut, bl a när Suzy tillsammans med sina medpassagerare kommer ut från gaten i ett läskigt grönt ljus. Allt känns hotfullt: hur plötsligt Suzy liksom blir helt ensam utanför flygplatsen i regnet, taxibilarnas förbisvepande lyktor och ett läskigt forsande vatten som kameran zoomar in. Och inte blir det sämre när hon anländer till den härliga gamla byggnaden som rymmer dansskolan (och andra hemligheter, muahaha). Här frossar Argento i vackra bilder som går i rött, grönt, blått och gult. Det var länge sen jag såg sånt här ögongodis. Det var bara och sitta och njuta. Förutom snygga scener inomhus fanns också ett väldigt snyggt parti som utspelas på ett stort torg och där en viss hund är inblandad.

Långa stycken av filmen har egentligen ingen handling utan det är bara musik och en tjej som går i röda korridorer och öppnar stora tunga trädörrar. Ruggigt snyggt och kanske inte direkt läskigt, men ändå med en härlig känsla. Vissar scener är bara för underbara, som t ex när Suzy i en korridor passerar en gammal hushållerska som stirrar som en död fisk på henne. Ja, det här kändes faktiskt som en helt sanslös och unik film. Kanske var jag lite mer förberedd på vad som väntade efter att ha sett en Argento-film innan. Jag förväntade mig inte en smart eller läskig handling och bra skådespeleri, utan jag visste att det var en film som man bara ska låta sig sugas in i utan att störa sig på detaljer som ganska dåliga skådespelarinsatser, dålig dubbning osv. Nä, jag njöt i stället för fulla muggar av den här uppvisningen i stämningsskapande filmskapande där foto, ljus, musik, och inte minst den underbart 70-taliga scenografin, är själva målet och inte bara medlet för att berätta en historia.

Med detta sagt, så tyckte jag faktiskt ändå att skådisarna inte var speciellt dåliga. Detta var enligt mig helt klart sämre i Tenebre, kanske för att den mer försökte vara en berättande historia. Tyckte nog jag Jessica Harper som spelade Suzy var helt ok, liksom Joan Bennet (Madame Blanc) och Alida Valli (lärarinnan med militärstuket, ha ha, rolig). Vissa verkar störa sig på slutet men för mig gjorde det filmen varken bättre eller sämre (det kändes liksom inte avgörande). Tyckte det funkade bra även om vissa säkert ville se ett ”olyckligare” slut som i t ex Tenebre (vars slut i och för sig var det bästa med den filmen). Nä, som sagt, jag gillade verkligen den här filmen, och Argento fångade in mig redan i och med den hotfulla (faktiskt) stämningen som han lyckas bygga upp på kort tid under inledningsscenerna på flygplatsen. Det blir en klockren fyra.

4/5

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: