Saxonfonhallicken


Titel: Saxonfonhallicken
Regi: Lars Molin
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

I de två andra Molin-filmer (Midvinterduell och Potatishandlaren) som jag nyligen sett så har det förekommit en liten sekvens med en danskväll på Stadshotellet. Här har Molin gjort en ensemblefilm där hela handlingen kretsar kring just en sån kväll. Det är många trådar i historien, kanske några för många. Resultatet är en småcharmig tv-film som är rolig på ett märkligt sätt. Det är som om Roy Andersson hade tagit ett lyckopiller. Udda svensk humor men glad i grunden, och nästan farsartad. Filmens något märkliga titel anspelar på det faktum att orkestern på Statt agerar datingfirma på sitt eget sätt. Efter ett tag gillade jag faktiskt den smäktande saxofonmelodin som orkestern envisades med spela (till en dels irritation) för att det var det enda som ”tjejen i blått” kunde dansa till. Saxonfonhallicken är en mysig Molinare som ändå kanske är något av en besvikelse.

3-/5

Riten

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och Fårö

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004
IMDb | Filmtipset 

Då har jag efter lite letande först fått tag på, sett och nu till slut skrivit om den sista delen i Marie Nyreröds samtalsfilmer om och med Ingmar Bergman. Jag har ju tidigare skrivit om del ett (om filmen) och del två (om teater och tv). I den här delen, som kallas Bergman och Fårö, berättar Bergman bl a om sin barndom, olika episoder i sitt liv, sina dämoner och om Fårö och huset som han lät bygga där.

Det är intressant som vanligt, det går inte att komma ifrån. Bergman är fortfarande fascinerande att lyssna på. Han har fortfarande ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet att intervjun är en show.

Vi får reda på några detaljer som man kan koppla till t ex olika filmer. T ex blev Bergman som liten instängd i ett bårhus/gravkapell. Där inne låg en död kvinna. Ögonen hade inte stängts ordentligt och Bergman kände hur den döda kvinnan tittade på honom. Bergman beskriver det som en fasansfull upplevelse. Ni som har sett Persona vet att det finns en scen i början som mycket väl kan ha inspirerats av denna händelse.

Betydligt trevligare tyckte Bergman det var i sin mormors stora våning i Uppsala där han spenderade många och långa stunder. Det var en stor mysig hemlighetsfull men trygg våning som finns återgiven i Fanny och Alexander.

Angående religion anser Bergman att man inte ska tala om Gud utan om det heliga i människan. Något så magiskt som Gud är möjligen förbehållet poeter, profeter, helgon och inte minst musiker att ägna sig åt. Musik är något magiskt anser Bergman. Var kommer den ifrån?

Som avslutning redovisar Bergman sina dämoner:

Katastrofdämonen
Rädslans dämon
Yrkesdämonen
Raseridämonen
Kontrolldämonen
Pedanteri-, punktlighets-, ordningsdämonerna
Lättjans dämon
Långsinta dämonen 

Apropå Fanny och Alexander: klicka på den här YouTube-länken för en sjukt bra scen där Jarl Kulle, Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö fullständigt glänser och den dialog vi får ta del av är bland det roligaste och mest välskrivna jag upplevt på svenska. 

Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle): Tänk att en människa som jag, på nära 100 kilo med fullt utvuxet skägg och förstånd: ska behöva sitta på denna löjliga obekväma stol och höra på denna fullfjädrade hycklare. ”Brustenheten i vårt liv”, kyss mig där ryggen byter namn. Nu håller du käften, Carl. Du håller käft, när jag talar om för den här disparata själsmasturbatören vad jag har i bakfickan. Hör nu på!

Potatishandlaren

Får det lov att vara lite mjölk?
Titel: Potatishandlaren
Regi: Lars Molin
År: 1996
Lars Molin, han gör enkla filmer. Det är inga krusiduller. Potatishandlaren är Molins variant av buskis skulle jag säga. Här är det gjort med en mänsklig Molin-värme som lyser igenom. Humorn når faktiskt ganska höga höjder ibland. Ingvar Hirdwall gör en galet rolig roll som pappan som vill gifta bort sin dotter Märta spelad av Eva Gröndahl. En dag kommer en potatishandlare (en snajdig Rolf Lassgård) till gården för att sälja… potatis. Hirdwall tar till alla möjliga knep för att få Lassgård på kroken. Potatishandlaren faller helt enkelt i fällan. En ganska stor roll spelar en viss säng som Lassgård nog ångrar att han brukade. Han fastnar i en ganska lustig eller olustig situation om man säger så. Molin bjuder på sina vanliga landsbygdsmiljöer och den obligatoriska ”dans i folkets hus”-scenen. Trevligt. Jag undrar lite varför Molin inte gjorde fler långfilmer, utan mest jobbat med tv-mediet. Det fick man inte riktgt reda på i den Molin-dokumentär som jag såg i höstas.

3+/5

Midvinterduell

Titel: Midvinterduell
Regi: Lars Molin
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Jag har precis sett en pärla från Lars Molin i form av novell-tv-filmen Midvinterduell. Det är riktigt svensk historia som utspelas ute på landsbygden i en liten by där mjölkbonden Egon (en härligt vrång Ingvar Hirdwall) går i klinch med Vägverket. Striden gäller en mjölkpall. Vägverket har tillsammans med Mjölkcentralen beslutat att det bara ska finnas en gemensam mjölkpall där alla ska ställa sin mjölkkannor.

Egon som inte blivit tillfrågad om saken ser det som en ren principsak och vägrar. Varje natt kommer snöplogen och raserar hans privata pall. Polisen kommer och förstör den, och hotar med böter om Egon sätter upp en ny. Egons fru Lisa (Mona Malm) tycker till en början, precis som resten av byn, att Egon beter sig lite väl envist och fåfängt. Men efter hand får Egon fler och fler med sig.

Som sagt, det här var en liten pärla till historia om den lilla människan som vill få respekt och göra som hon själv vill. Som Egon säger: ”Om de inte frågar oss om en sån skitsak som en mjölkpall så kommer de inte fråga oss när kommer för att skära ballarna av oss heller”. Handlingen blir allt mer bisarr och rolig när Vägverkets män och Egon tillsammans med Lisa vägrar ge sig. Det hela påminner lite om grannfejden även om det är en myndighet inblandad här. Undrar vad Aschberg hade hittat på för att lösa konflikten, haha?

I höstas såg jag en dokumentär om Lars Molin och fick då reda på att han själv har jobbat för Vägverket som snöplogare i norra Uppland där filmen utspelar sig. Han alltså väl förtrogen med miljön och människorna, vilket märks. Förutom scenerna ute vid vägen och mjölkpallen förekommer några andra sköna miljöer, bl a en underbar sekvens från det lokala ”danspalatsen” där ett dansband spelar en svängig version av Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini.

Midvinterduell känns också som en nostalgisk skildring av ett landsbygdssamhälle som nu har försvunnit helt. Småskaliga mjölkbönder som leverar mjölk via små mjölkpallar hör till en svunnen tid. Fast man kanske inte ska svära på det nu när närodlat och ekologiskt ligger i tiden.

Jag låter för övrigt den här recension gå före i kön så att jag hinner tipsa om att Midvinterduell finns att se på SVT Play fram till 19 april (min kommentar: för sent, det här var 2011). Här finns för övrigt också två andra Molin-filmer, Saxonfonhallicken och Potatishandlaren.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och teatern

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Regi: Marie Nyreröd
År: 2004


Nu har jag äntligen kommit lyckats skriva om den andra delen av serien där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman
samtalar om film, teater, Fårö och livet. Den här gången främst om teatern (eller teaaaatern höll jag på att säga). Första delen handlade om filmen.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Det är t ex kul när han regisserar intervjuaren Nyreröd när hon uttalar August Strindbergs namn fel. Ågust ville ju Strindberg att det skulle heta.

För Bergman är det uppenbart att teatern är det som ligger honom närmast. Det var där det började och slutade. När han sa att Fanny och Alexander skulle bli hans sista film så blev det så. När det gällde teatern kunde han inte sluta trots att han sagt att han skulle sluta.

Det jag kanske skulle velat höra mer om är hur Bergman jobbade som regissör. Vad han ansåg var skillnaden mellan teater, tv och film. Men Nyreröd har helt enkelt inriktat sig på att låta Bergman prata om sig själv, där det mesta är mer eller mindre sant som vanligt när det gäller Bergman.



Förutom teater tar man i den här delen upp tv-mediet. Men man får egentligen bara reda på att Bergman är fascinerad av och gillar tv. Scener ur ett äktenskap ägnas en ganska lång stund, och här berättar Bergman öppenhjärtig om en scen ur den serien som hade sin motsvarighet i Bergmans verkliga liv. En jobbig stund som Bergman berättar ärligt om; då blir det bra tv.

Förutom rent snack får man se en hel del roliga gamla klipp med Bergman och skådisar. Även Bergmans skatteproblem tas upp, då han flydde till München och stannade där sju år.

Ett intressant faktum som redovisas är att Bergman under sex år i slutet av 50-talet (1952-1958) gjorde 10 filmer, 22 teateruppsättningar och 24 radiopjäser. Wow!

När det gäller den sista delen om Fårö så vi får vi se när/om jag skriver om den. Jag lyckades nämligen missa alla tillfällen den visades i vintras. Dessutom lade SVT aldrig upp den på SVT Play (det är väl rättighetsskäl som ligger bakom).

Kunskapskanalen – Film om film: Picasso, Braque och filmen


Titel: Picasso and Braque Go to the Movies

Regi: Arne Glimcher
År: 2008
IMDb

Jag har gjort en litet uppehåll när det gäller Kunskapskanalens filmer om film. Nu kommer dock ett litet inlägg om en ganska intressant dokumentär om korsbefruktningen mellan film och övrig bildkonst i början av 1900-talet. Fokus är Picasso och Braque och deras kubism. Hur påverkades den av filmen? Men egentligen handlar dokumentären mest om filmens väsen. Man får en insikt i hur mycket det faktiskt betydde att filmen, de rörliga bilderna, uppfanns.

Precis som den fotografiska bilden så innebar de rörliga bilderna något helt unikt. Man kunde nu fånga verkligheten när den hände, man kunde fånga ett skeende. Människor måste ju ha blivit alldeles till sig i trasorna när de såg film för första gången. Sen kunde ju även filmmakarna experimentera, köra filmen baklänges, med annan hastighet, etc, och på så sätt skapa häftiga och tidiga specialeffekter.



Man tar även upp Méliès tidiga fantastiska stumfilmer som en faktor som har spelat en stor roll. Även danserskan Loie Fuller nämns som någon som har påverkat både film och konst med sin dans.


Jag har lite svårt att se den direkta kopplingen mellan kubismen och filmen. Men kubismen är väl ett tecken i tiden, en abstrakt konst som bryter av mot den vanliga Konsten. Precis som filmen. Filmen betraktas som ren underhållning och en teknisk apparat, inget annat. Konst med stort K det är något annat det. Precis samma gäller ju fortfarande.



Martin Scorsese är med också och är dessutom en sorts presentatör. Han har väldigt svårt att förstå sig på det här med digital film. För honom är film starkt förknippat med den analoga filmrullen med sina 24 rutor per sekund. Han kan helt enkelt inte se film på något annat sätt. Ungefär motsatsen mot vad en sådan som David Lynch tycker. För Lynch var den analoga filmen bara ett medel att berätta något, konstnär som han även är. Att använda ett digitalt media är ingen större skillnad. För Scorsese är det en jätteskillnad och ett helt annat medium.

Scorsese berättar förresten en liten intressant anekdot från inspelningen av The Departed som tar upp problemet med att bildsätta ord, i det här fallet orden ”And then something strange happened” som det stod skrivet i manus. Hur i helvete ska man få till den scenen. Jag kan väl tycka att manuset är något vagt just i det fallet. Ni som har sett The Departed kanske minns en råtta som dyker upp i en av scenerna mot slutet…

Kunskapskanalen – Film om film: Dokumentärfilm

Titel: Capturing Reality: The Art of Documentary (Att fånga verkligheten)

Regi: Pepita Ferrari
År: 2008
IMDb | Filmtipset | National Film Board of Canada

Efter en lite seg start blir den här dokumentären om dokumentärer intressant. Som vanligt är det en massa talking heads i form av filmmakare som får komma till tals. Man tar upp allt från hur idéer till filmer jobbas fram (eller ramlar ner i knät på en) till slutklippningen. Hur intervjuar man? Ska man ha en färdig historia från början? Ska man ha en egen agenda? Vad är sanning? Finns den? Är det egentligen alltid en dramatisering av verkligheten som man sysslar med? Några filmer som tas upp och förmodligen är bra tips för er som gillar dokumentärer: The Fog of War, Touching the Void, Biggie and Tupac, En dag i september, The Thin Blue Line, Aileen: Life and Death of a Serial Killer, Bones of the Forest, Darwins mardröm, In the Realms of the Unreal, Salesman, A Place Called Chiapas, m fl,  m fl.

Filmen har en riktigt snygg hemsida där man kan se intervjuerna av alla 38 filmmakare. Det är uppdelat dels efter ämne men man kan också välja att se klipp bara från en viss regissör, t ex Werner Herzog.

Kunskapskanalen – Film om film: Nordisk film


Titel: Le nouveau cinéma scandinave (The New Scandinavian Cinema)

Regi: Stéphane Bergouhnioux, Jean-Marie Nizan, Olivier Boucreux
År: 2010
Cinétévé

Det är alltid intressant att ta del av utländska skildringar om Sverige. I den här dokumentären handlar det inte bara om Sverige utan man tar upp filmlivet även i Danmark och Norge. Det som uppmärksammas är, som vanligt, vårt skandinaviska mörker, vår melankoli och tystnad. Man ställer sig frågan om det finns det en typisk skandinavisk film. Man nämner förstås oket från Bergman; det ska alltid nämnas. Svenska filmpersoner som förekommer är Tomas Alfredsson, Lukas Moodyson, Noomi Rapace och Stellan Skarsgård.

Efter en inledning i Sverige åker det franska dokumentärteamet ner till Danmark, som ju fortfarande för mig känns som det mest intressanta skandinaviska filmlandet.

I Danmark tar man tar upp Dogma (förstås!), von Trier, Pusher-filmerna (oj, vad bra första Pusher är!). Susanne Bier får vi också träffa på inspelningen av hennes strålande Hämnden, som ju precis vann en gyllene glob. Norsk film är ganska okänd för mig. Det kan dock vara läge att kolla in några norska rullar, i alla fall om man ska tro de norska filmmakarna som kommer till tals i den här dokumentären, haha. Man tar upp Død snø som ju inte riktigt faller in under den skandinaviska stilen (om det nu finns någon) utan det är en ren genrefilm.

Kunskapskanalen – Film om film: Den första animerade långfilmen

Titel: The Mystery of the First Animated Movies

Regi: Gabriele Zucchelli
År: 2007


Den här dokumentären handlar om den första animerade långfilmen någonsin, El apóstol från 1917. Tyvärr har den filmen och det mesta av allt annat material av satirtecknaren Quirino Cristiani brunnit upp. Dokumentären handlar egentligen inte så mycket om den animerade filmens utveckling utan mer om Quirino Cristiani själv, Argentina och Argentinas politiska utveckling i början av 1900-talet. Cristiani började som satirtecknare och blev engagerad av en föregångare inom journalfilm, Federico Valle, för att göra en kortfilm som avslutning på en journalfilm. Efter detta fick Cristiani blodad tand och gjorde världens första animerade långfilm. Lite speciellt (eller?) är att han använder en sorts klippdockor och stop motion-teknik för få till rörelsen. Så funkade det i alla fall när
Cristiani animerade. Mest intressant med filmen var kanske det att man fick lära sig om Argentinas 1900-talshistoria och det som sen ledde fram till de oroliga åren under senare delen av 1900-talet med militärdiktaturer.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: